Starka bilder: Familjens Swiraklys första år i Sverige

28 oktober 2015: Dagen med liv och död

Det var den 27 oktober förra året på ön Samos i Grekland. En man och hans lilla son klamrar sig desperat fast vid en plywoodskiva. Det är kassören vid Pepsi Colas finansavdelning i Syrien, Khaled Swirakly, och hans son Rodan. De har legat i vattnet i två timmar – efter fyra timmars skräckfärd i en överfylld gummiflotte från Turkiet. Khaled har kramp i ena benet. Rodan har svimmat flera gånger.

Då kommer Gula Båtarna och räddar dem. I sista stund. Den dagen räddade Gula Båtarna 37 människor, men två barn förlorade livet, trots hjärt- och lungräddning. Ett av barnen var Khaleds brorsdotter Laean som nu ligger begravd på kyrkogården på Samos. Laeans mamma läraren Abeer, pappa telekomtjänstemannen Tarek och brodern Ziad klarade sig och hela familjen återförenades i ett flyktingläger dagen efter.

25 november 2015: Första anhalt – Kinna

Resan till Sverige var vådlig. De åkte sju dagar genom ett Europa som inte ville ha dem. Och mitt på resan satt de förlamade av sorg i en överfull tågvagn genom Makedonien och hörde skenskarvarnas taktfulla dunkande.

Den var den 11 november, dagen då dottern Laean skulle ha fyllt 4 år.

Till slut kom de till Hamburg – och motades av en då helt ny svensk ID-kontroll. De gjorde reträtt, tog istället tåget genom Danmark, blundade och höll tummarna för att de skulle få komma in i Malmö. Det gick vägen och där skrev de in sig hos Migrationsverket.

Några dagar senare förde en buss dem till parant hus i rött tegel från 50-talet i Kinna utanför Borås. Det var stadens stadshotell som byggts om till flyktingförläggning. Där i hotellobbyn, i svarta skinnsoffor, tittade familjen Swirakly på en tv-sänd presskonferens. Den handlade om att Sverige drastiskt skärpte sin flyktingpolitik. De såg munnar som rörde sig ovanför statsminister Stefan Löfvens blå slips och vice statsminister Åsa Romsons rutiga sjal, men förstod inte vad de sa.

De var enormt tacksamma. Men allt hängde i luften. Var skulle de bo? Skulle Khaleds fru Nazi och de två andra barnen få komma hit. Och skulle de få uppehållstillstånd? Och vad sa politikerna egentligen?

Mars 2016: Egen etta i Viskafors

Fem månader hade nu gått. Khaled hade magrat. Han undrade hela tiden: Skulle han få träffa frun Nazi, deras andra son Abid och dotter Sham (som alltså är Rodans syskon) och som är kvar i Syrien? Sveriges asylregler tycktes strypas lika hårt som flyktingvägen genom Europa. Speciellt de om anhöriginvandring. Khaled fick ingen information. Han undrade. Hela dagarna. Han hade gott om tid.

Ute var vinterlandskapet krispigt och han försöker dölja oron för sonen Rodan. Redan i december fick alla fem flytta till en etta i bruksorten Viskafors utanför Borås. Men ännu hade de ingen handläggare på Migrationsverket. Familjen var inte berättigade till SFI-undervisning som asylsökande, istället hittade man en svenskkurs som drevs ideellt på ABF i Borås.

Mars 2016: Hej här är jag och jag heter Rodan

”Neona”, ”Rodan”, ”Simon”. Namnen står tryckta på gröna lappar ovanför klädhängarna på Pumpkällagårdens förskola, ett stenkast från Swiraklys lägenhet. Rodan springer in till sina nya kompisar. Han börjar nu förskolan 15 timmar i veckan. Han är nästan den enda nyanlände på förskolan, lär sig svenska ord varje dag och stormtrivs.

Hemma i ettan gick samtidigt de vuxna och försökte sysselsätta sig. Sorgen efter Tarek och Abeers dotter Laean är tung, men ett icke-ämne.

Besparingarna gick åt i flykten och nu fick de vuxna 61 kronor om dagen, medan Rodan hade 43 och lilla Ziad 37 kronor. För pengarna inhandlade de två nödvändiga busskort för totalt 1 500 kronor varje månad och storhandlade på Willys och ÖB i Borås.

Juli 2016: Tredje nya hemmet – rivningshuset i Borås

Sommaren kom. Fortfarande hade de inte tilldelats någon handläggare på Migrationsverket och ingen plan för asylutredning fanns.

När vi besökte dem och drack kaffe slog det i dörren. Rodan smet in från trappuppgången – där han försökte skaffa kompisar. Han hoppade rakt upp i Khaleds knä med ledset ansikte. Sedan gick han ut på balkongen. Tittade ängsligt ner på de större killarna som hängde på gården. Detta var hans tredje nya hem i Sverige. Tredje gången han måste hitta nya kompisar. Förra gången i Viskafors hade alla svenska namn. Nu hade alla syriska. Han stod länge och kramade det rostiga räcket.

Väntan tärde allt hårdare på Khaled.

Politikernas förslag med temporära uppehållstillstånd och kraftigt begränsade möjligheter till familjeåterförening som de presenterade redan på en presskonferens i november trädde nu den 20 juli i kraft. Och först nu förstod Khaled: Eftersom han och Rodan kom till Sverige innan den presskonferensen gäller de hårdare reglerna inte honom och hans familj.

Efter åtta månader av ovisshet.

Juli 2016: Nytt liv i mammas mage

Abeer var i sjunde månaden, med magen i vädret och ett leende i ansiktet. Hon kunde inte hålla sig från att fråga på ultraljudsbehandlingen och visste nu: De skulle få en ny dotter i slutet av september. Och det var därför de flyttade från ettan i Viskafors till den nya större lägenheten i Borås.

Det tog ett tag. Så frågade Abeer oss ängsligt: Hur ska hon ta sig till BB? Om de måste åka på natten? Hon har visserligen läst svenska i sin övningsbok på lediga stunder men tänk om de inte förstod i taxiväxeln? Kunde de ringa efter en ambulans då? Och vad är det för telefonnummer?

Juli 2016: Möte med vattnet igen – ska vi dö här?

Khaled och Rodan skulle möta vattnet för första gången sedan den 27 oktober 2015, då de var en viskning från att drunkna. Då var de i Medelhavet och Rodans kusin Laean dog ett 50-tal meter från dem.

Nu var det dags att möta vattnet igen. Solen gassade mellan tallarna. Storsjön utanför Borås bredde ut sig och den stilla vattenspegeln glänste lika blått som den där dagen för 9 månader sedan.

Sexårige Rodan Swirakly tittade upp på vår tolk Ahmad.

– Kommer vi att dö här?

Ett mörkt stråk drog genom lille Rodans ögon. Pappa Khaled stod ett halvt steg bakom.

– Nej, Rod, säger han och kramar honom.

Rodan tittade ut över den svenska sjön och lyste upp:

– Jag vill bada!

Pappa Khaled tog honom i handen och de började gå. Försiktigt tassade de ut i det grunda vattnet. Rodan skrattade och skvätte vatten på sin pappa.

Juli 2016: Det mörka lurar under ytan

Vattnet nådde Rodan till knäna. Men plötsligt fick han en kallsup, och ögonen blev klotrunda, blicken vild och hans tunna kropp spändes som en båge innan han gallskrek.

Då lade Malin Hoelstad ner kameran på klippan och satte sig på huk. Pappa Khaled stod på knä och tröstade ömt ute i vattnet. Malin berättade själv efter helvetesdagen på Samos den 27 oktober om när hon såg när Rodan dras upp ur vattnet: ”Ögonen, jag hade aldrig sett något liknande. Gigantiska, helt uppspärrade. Han är fem år och han skriker efter sin pappa, som är kvar i vattnet.”

Men snart lekte Rodan igen i Storsjöns soliga lugn

November 2016: Malin - Borås nya medborgare

Sorgen över Laean hade varit ett mörkt sår. Men nu lades en tunn hinna av ljust hopp över såret, som en skyddande skorpa.

Klockan 03.40 den 20 september 2016 föddes Malin på Borås BB. Värkarna hade satt in lagom till läggdags kvällen innan. Abeer kröp in i framsätet på den lilla vita Nissan Micra och grannen körde snabbt och metodiskt till Borås BB och lät blicken ömsom vila på Abeer och ömsom på den svarta asfalten.

Under förlossningen höll pappa Tarek Abeers högra hand. Allt gick bra.

Och den tunna hinnan av ljus växte sig starkare var dag.

November 2016: Uppehållstillstånd och Borås Blues

SvD:s fotograf Malin Hoelstad som var med och försökte rädda storasyster Laean fick strax efter barnets nedkomst ett sms: Kunde hon tänka sig att ge namn åt den lilla flickan?

I november fick Malin och Malin träffas.

Strax efteråt fick familjen permanent uppehållstillstånd. Nu väntar Borås-vardag med besök på Arbetsförmedlingen, Skatteverket – och inte minst Mödravårdscentralen.

– De är mer omhändertagande och intresserade här i Sverige än i Syrien, säger Abeer.

Men på bussen från vårdcentralen märks familjens stora svaghet: Språket. Chauffören säger något. Tarek förstår inte och spänd förvirring uppstår. Men snart inleds kursen i SFI (svenska för invandrare). Och man spinner försiktiga drömmar om jobb.

Det är nu arbetet med att komma in i det svenska samhället börjar. På riktigt.