Avfärdar samtidens politiserade kultursyn

Therese Bohman inleder sin nya roman med ett av mina favoritcitat. ”Vart är vi på väg?”, frågar sig Novalis i ett av sina fragment. ”Alltid hemåt”, blir svaret han ger sig själv. Bakom det där uttalandet döljer sig en hel metafysik. Ja, orden ansluter till en av västerlandets mest grundläggande berättelser. Den om det förlorade paradiset. Människan hade en gång ett urhem, ett Eden i vilket hon levde i harmoni med sig själv och med Gud men som hon blev utkastad ifrån och som hon är dömd att ständigt längta tillbaka till. Det finns en ofrånkomlig hemlöshet nedlagd i den mänskliga själen. Samtidigt finns det en aning och ett löfte i våra hjärtan; att vi en dag ska få återvända. Kort sagt, vi är alltid på väg tillbaka till det hem vi en gång förlorat.

I ”Andromeda” skildrar Therese Bohman två människor som upplever en påtaglig hemlöshet i världen. Inte minst i den dominerande samtidskulturen. Romanen handlar om den unga Sofie som kommer till det anrika förlaget Rydéns, ett slags fiktionaliserat Bonniers. Här får tidigt förlagets grand old man Gunnar, skapare av prestigeserien Andromeda, upp ögonen för henne. En litterär chef av det gamla snittet vars smak, ledarstil och estetiska ideal håller på att springas ifrån av den nya tidens ideologisering och kommersialisering av litteraturen. Men i Sofie ser han en själsfrände och potentiell arvtagerska. Hennes blick på litteraturen är ren. Hon ser förbi poserandet, samtidens manér och tomma klichéer. Hon värnar det äkta, det sanna uttrycket.