På dess naturliga plats Desperata försök att skyla över bottenlös ensamhet

I Kennet Klemets åttonde diktsamling möts läsaren av en enda lång dikt, ett flöde av repliker. Vid sällsynta tillfällen bildar de en tillfällig dialog, men för det mesta verkar olika monologer ha mixats till en enda stor ekokammare av oro och besatthet. Det påminner om hur ena halvan av olika telefonkonversationer blandas med varandra på en fullsatt buss – men även om många mobilpratare helt saknar diskretion, så vore det en mardröm att sitta på ett säte och höra den här dikten live.

”På dess naturliga plats” är nämligen ingen samling av vanliga samtalsämnen, utan en härva av oroande och laddade utsagor. Sidorna bågnar av undertryckta känslor och otillåtna tankar. Sexuella begär får en framträdande plats, men det handlar inte om glädjefylld extas utan om desperata försök att skyla över en bottenlös ensamhet. Över huvud taget domineras dikten av alienation, av manisk vilsenhet och förvirrat främlingskap, där jagets gränser mot omvärlden är i upplösningstillstånd.