Självcensur - ett hot mot demokratin?

Många röster har höjts som varnar för självcensurens utbredning och att den begränsar både demokratin och yttrandefriheten.
Många röster har höjts som varnar för självcensurens utbredning och att den begränsar både demokratin och yttrandefriheten. Foto: Emma-Sofia Olsson

Är självcensuren ett hot mot demokratin? Nej, så behöver det inte vara, skriver professor Ludvig Beckman som menar att det är frågan är betydligt mer komplicerad än så. Självcensuren är alltid frivillig – om än motvillig.

Publicerad
Annons

Censur har ingen plats i ett fritt och demokratiskt samhälle. Men hur är det med självcensur? Många röster har under senare år höjts som varnar för självcensurens utbredning och att den begränsar både demokratin och yttrandefriheten. Konstnärliga framföranden, journalistiska publiceringar, politiska ställningstaganden och till och med vardagliga samtal är enligt vad som görs gällande utsatta för en förkvävande anpasslighet. Och exempel från just det konstnärliga området under senare år saknas inte: Kulturhusets inställda dansföreställning med tonsatta citat från Koranen; bortsortering av Tintin-böcker från bibliotekets hyllor och nedplockade tavlor på Världskulturmuseet. Regeringen har tagit intryck och planerar enligt årets budgetproposition förebyggande insatser för att ”främja det demokratiska samtalet”. Både tidigare demokratiminister Birgitta Ohlsson och nuvarande kulturminister Alice Bah Kunke har hävdat att självcensuren hotar demokratin.

Det är å andra sidan inte självklart varför självcensur alls är ett problem. Självcensur är inte att censureras av någon annan än sig själv. Följaktligen är självcensuren alltid frivillig. Däremot är den motvillig. Den som censurerar sig själv ålägger sig frivilligt men motvilligt en restriktion.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons