RecensionNya filmer
”Tove” visar människan bakom ikonen
”Tove” är en ömsint kärleksskildring som trots sin intimitet aldrig känns kladdig. Tove Jansson plockas ner från sin piedestal och blir till en människa som kastar sig mellan känslor.
I den stora utställningen om Tove Jansson på Ateneum i Helsingfors 2014 var det en sak som särskilt dröjde sig kvar: en kort filmsekvens som gick på repeat i ett mörklagt rum. Den visade konstnären och författaren själv när hon uppsluppet dansar på Klovharuns klippor längst ute i Finska viken. Och det är i dansen – den hejdlöst egensinniga som inte låter sig koreograferas – som ”Tove” tar sitt avstamp.
”Tove” är allt som ”Unga Astrid”, filmen om Astrid Lindgren, inte var. Den är intim, men ändå respektfull, subtil men ändå tydlig. Varsamt plockas Tove Jansson ner från sin piedestal och blir till människa igen – inte världsberömd författare. Och trots att hon redan efter några minuter har slängt av sig alla kläder blir filmsekvenserna aldrig frossande. Jag påminns om ”Ett jävla solsken”, biografin om Ester Blenda Nordström, där Fatima Bremmer på samma sätt skildrar en förbjuden lesbisk relation som vilken himlastormande förälskelse som helst.