En bok så privilegierad och låg att man baxnar
”F” är en rasande bok – underligt gripande och enormt provocerande. Josefin Holmström förbluffas av Katarina Frostensons Trump-artade attacker på medierna, men också av hennes obrottsliga lojalitet med sin älskade make.
J’accuse! – jag anklagar! Émile Zolas berömda ord, inledningen till hans försvar för den högförräderianklagade judiske officeren Alfred Dreyfus, sätter tonen för Katarina Frostensons nya bok ”F – en färd”. Och de säger en hel del om hennes ärende. Om ”K” (2019) var berättelsen om en landsflykt undan ett mediedrev i kölvattnet av metoo är ”F” ett tvåhundrafemtiotvå sidor långt försvarstal i formen av en anklagelseakt. Frostensons make, Jean-Claude Arnault (”Kulturprofilen”), avtjänar för närvarande ett fängelsestraff för våldtäkt. Men han är, menar Frostenson, oskyldig. Han ”fladdrade iväg i höstnatten med en sedermera missnöjd och förbittrad som fick luft under vingarna i metoorörelsens vildvåg”. På anstalten i Skogome utanför Göteborg sitter ”mördare, pedofiler och livstidsdömda. Och oskyldigt dömda”.
Om detta är Frostenson fullt och fast övertygad. Därur hämtar ”F” sin kraft, ur den fullkomligt obändiga, obrottsliga lojaliteten med den älskade, och ur ursinnet. Katarina Frostenson är verkligen rasande – på Sverige, på medierna (”korsfarare”, tydligen), på samtyckeslagen, på kvinnorna som anklagat Arnault för sexuella övergrepp. De beskrivs fortsatt som ”megärer”, som avundsjuka, misslyckade, desperata: anklagelserna om sexuella övergrepp beror på uteblivna karriärframgångar; de är sprungna ur självhävdelsebehov och uppeldade av pöbelmentalitet.