Mycket bra snack, men betydligt mindre verkstad
Senaste veckan har gått i rapporternas tecken. Den tyngsta kom från Klimatpolitiska rådet, vars uppdrag är att granska så att regeringens politik följer det klimatpolitiska ramverket och leder till att klimatmålen kan nås. Rådet menade bland annat att ekonomiskt stöd i samband med coronakrisen även öppnar för mer långsiktiga investeringar i omställningen till fossilfrihet. Och att regeringen inte bör väja för att ställa om med lånade pengar.
För även om stora satsningar gjorts så räcker inte det på långa vägar. 2020 blev ett av de varmaste år som någonsin uppmätts. Klimatpolitiska rådet påminner om att minskade utsläpp under enstaka år inte ens leder till att växthuseffekten avtar, bara att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären tillfälligt ökar något långsammare än den annars skulle ha gjort. Först när nettotillförseln blir noll eller negativ kommer uppvärmningen att avstanna.
Rapporten visar att de svenska politikerna måste göra mer. Men de är inte ensamma. Ska målen uppfyllas måste fler göra mycket mer.
En vetenskaplig studie i tidskriften Nature Climate Change slår fast att koldioxidutsläppen under 2020 förvisso föll mer än något annat år i historien, men att de ökar i rekordfart när restriktionerna släpper. Och det internationella energiorganet IEA, har visat att Kinas utsläpp var högre i december 2020 än samma månad ett år tidigare.
Vägen framåt stavas alltså omställning. Och här kommer effekten främst av att de stora utsläpparna går från fossilt till förnyelsebart, med permanenta strukturella förändringar. Det i sin tur kräver politiska reformer.
Enligt Klimatpolitiska rådet måste regeringen omgående se till att klimatet får högsta prioritet när det är dags för omstart efter pandemin. Sverige har dessutom satsat mindre än många andra länder på gröna åtgärder för att få fart på ekonomin, enligt en tidigare FN-rappport.
Regelverket för statsfinanserna bör ses över, anser rådet som även vill se att mer kan lånas till omställningen. De kritiserar även utdragna tillståndsprocesser som ett hinder för att nödvändiga klimatinvesteringar ska komma på plats i tid.
Klimatagendan (drivs av tankesmedjan Global Utmaning, Material Economics och ClimateView, och ett stort antal partners) lanserade sin plan – Klimatagenda för Sverige – i veckan och den försöker att kombinera netto-noll utsläpp med industriellt värdeskapande. De skriver att en svenska bolag har inlett en ”tävling till netto-noll”, där det gäller att inte hamna efter och ser tekniksprång som en stor del av lösningen på klimatkrisen.
Bland ljuspunkterna märks att Sverige, enligt Klimatpolitiska rådet, uppnådde etappmålet för 2020 – att minska utsläppen av växthusgaser utanför handelssystemet med 40 procent till år 2020 jämfört med 1990 – något som hade skett även i frånvaro av coronapandemin.
Och Klimatagendan slår fast att om vi kombinerar netto-noll inhemska utsläpp med en internationell klimatnytta, och som också skulle stärka svensk konkurrenskraft, så är det en utveckling värd att kämpa för.
Att intresset är stort för klimatfrågan och ännu större för omställningen av samhället från brunt till grönt är uppenbart, men det går inte att blunda för att det är mycket snack och fortsatt betydligt mindre verkstad.
