Peter Handke.
Peter Handke. Foto: Hampus Lundgren

Handke 2017: Nobelpriset till Dylan var ett angrepp

Peter Handke är ständigt med på listorna över tänkbara Nobelpristagare i litteratur. Kontroversiell på grund av sitt stöd för Serbien under kriget, men också djupt beundrad av författarkollegor som Knausgård och Orhan Pamuk.

Thomas Steinfeld mötte honom i september 2017 i huset i Chaville utanför Paris.

Thomas Steinfeld
Uppdaterad
Publicerad

När han var ung, skämtar Peter Handke, hade han så många läsare att de lätt hade kunnat fylla ”Stade de France”, den gigantiska arenan i norra Paris där det franska fotbollslandslaget spelar sina hemmamatcher. The Rolling Stones spelade där i somras, för nästan hundratusen åskådare. Numera, säger Handke, räcker läktaren vid fotbollsplanen i hans hemort Chaville till, en liten förort till den franska huvudstaden. Bänkarna där rymmer fyrahundra människor. Men Peter Handke underdriver: under 1970-talet, även under 1980-talet, hade han, med böcker som ”Målvaktens skräck vid straffspark” (1971), ”Den vänsterhänta kvinnan” (1978) och ”Vägen till Sainte-Victoire” (1982), betydligt fler läsare än vad som skulle rymmas i en arena, och inte bara i Tyskland eller i Frankrike, utan över hela den västliga världen.

– Andra författare har trogna läsare. Jag förmår inte binda dem.