Fredrik Johansson:Har socialdemokraterna förstått vad Reepalu föreslår?

Samarbetsregeringen har nu alltså bestämt sig för att leverera på löftet till Vänsterpartiet att reglera vinsterna i välfärden. Enligt uppgift väljer man att gå på den så kallade Reepaluutredningens förslag.

Ett förslag som inte bara sågats av näringslivets organisationer, berörda företag och flera tunga myndigheter, utan dessutom av utredningens egen expertis.

Debattens vågor går höga - inte minst i sociala medier.

Efter att ha följt denna debatt under de senaste dagarna slås jag av att ledande socialdemokratiska företrädare och opinionsbildare inte har förstått vad det är Reepalu faktiskt föreslår.

Nu menar jag inte detta som en huvudsaklig retorisk poäng, utan som en förklarande observation. Man har helt enkelt inte satt sig in i frågan, vilket också kan förklara att man inte fullt ut inser vilka konsekvenser förslaget riskerar att få.

Här frågar sig exempelvis den socialdemokratiska riksdagsledamoten Jennie Nilsson hur företag kan riskera att gå i konkurs om de får göra sju procents vinst.

Jennie Nilsson är inte vem som helst, hon är ordförande i Riksdagens näringsutskott och har uppenbart inte tagit till sig vad Ilmar Reepalu föreslår.

Ett annat exempel är Anders Lindberg på Aftonbladet. Som också vill ha förklarat för sig varför företag riskerar att försvinna om de får göra sju procents vinst.

För att undanröja eventuella tvivel om att han inte satt sig in i vad Reepalu föreslår, upprepar Lindberg frågan.

Det är en relevant fråga. Eller rättare sagt: det vore en relevant fråga om det var det som utredningen (och nu även Samarbetsregeringen) föreslår.

Men det är det inte. Nilsson och Lindberg vet helt enkelt inte vad förslaget går ut på (de kan möjligen låtsas som om de inte vet, men det kan vi ändå inte tro).

Reepalu föreslår inget vinsttak, han föreslår ett avkastningstak. Det är helt olika saker. Sju procents vinst är något annat än sju procents avkastning på ”operativt kapital”. Något helt annat.

Lindberg har rätt i att företag som gör sju procents rörelsemarginal rimligen under normala omständigheter inte riskerar att gå i konkurs. Men Reepalus förslag är nu sådant att rörelsemarginalen (dvs det som Linberg kallar för ”vinst”) för 80 procent av de berörda bolagen blir under två procent och för en fjärdedel blir den till och med negativ.

Begreppet ”operativt kapital” är i hög grad utredningens val och konstruktion. Det är inte något som berörda företag mäter sig emot eller som styr investeringar eller andra strategiska beslut. Kopplingen mellan högt operativt kapital och välfungerande verksamheter är dessutom högst oklar, för att inte säga obefintlig.

Det bortser framförallt från vilka värden som finns i välfärdsföretagen, dvs varumärken, organisationsstrukturer, arbetsmetoder etc. Istället fokuserar Reepalu på lokaler och inventarier. Välfärdsföretag som äger sina byggnader får med Reepaluförslaget göra en större vinst än de som utvecklat välfungerande pedagogiska metoder eller har nöjda avnämare.

Men många kommer alltså helt enkelt vara tvingade att göra negativa rörelseresultat.

Det är (bland annat) detta som näringslivets organisationer och berörda företag har varnat för. Företag som tvingas gå med låg, ingen eller negativ rörelsemarginal kommer inte att överleva.

Vinstreglering är alldeles uppenbart fel väg att gå. Hur modellen än utformas riskerar den att slå mot valfrihet, mångfald och innovation.

Detta sagt är Reepalus förslag sällsynt destruktivt. Att ledande socialdemokratiska politiker och opinionsbildare inte förstått hur förslaget är utformat är därför lätt omskakande.

Det brukar heta att man inte kan skylla stora misstag och felbeslut på att man inte visste. I Jennie Nilssons och Anders Lindbergs fall ligger dock den förklaringen mycket nära till hands.