De föräldralösa barnen har överlevt Putins bomber – skolbänkarna ska ge dem ny trygghet.
De föräldralösa barnen har överlevt Putins bomber – skolbänkarna ska ge dem ny trygghet. Foto: Staffan Löwstedt

Föräldralösa barnen tvingas kvar i kriget

De som blir kvar. Miljontals kan inte lämna krigets Ukraina – andra väljer att inte fly, utan leva vidare bland bomber och flyglarm. På ett barnhem för föräldralösa barn möter SvD människor som söker en ny vardag.

Publicerad

LVIV Hela badkaret är fullt med nyskalad potatis. Vattnet är gulbrunt och hinken bredvid överfull med sandiga potatisskal. På två pallar sitter Olga och Olga och fortsätter att skala. Lugnt och tålmodigt.

– Vi har skalat 110 kilo idag. Sedan tar vi morötterna och vitkålen. Det blir en bra middag.

Ovanpå elementet bakom dem ligger högar med brödskivor, och på kakelgolvet trängs säckar med lök. Vassa knivar torkar på ett sönderrivet lakan bredvid handfaten.

Olga, Olga och Leila fyller ett badklar med skalad potatis till barnens kvällsmål. Idag blev det 110 kilo. Foto: Staffan Löwstedt

Det här var ett badrum på en vanlig mellanstadieskola i västra Ukraina fram tills den 24 februari 2022. Då började ryska bomber falla över landet och alla elever skickades hem på krigslov. I dag har skolan förvandlats till ett improviserat barnhem för 75 föräldralösa barn.

Badrummet har blivit köket där måltider lagas till sjuåringar som flytt missiler och trasiga liv i östra Ukraina.

De leker ute på skolgården. Uppsluppna skrik och skratt fyller den iskalla luften. Fotbollar studsar över asfalten. En flicka i rosa overall plirar bakom ett träd. Åttaåriga Sofia kommer fnittrande fram till SvD:s utsända och presenterar sin bästa vän Valeria. Sedan springer de generat mot gräsplanen där några tonåringar spelar fotboll.

Tonåringarna från barnhemmet spelar fotboll på skolgården som ligger tom när andra elever fått krigslov. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Det skulle kunna vara vilken lunchrast som helst i världen.

Nu handlar det om barn som plötsligt tvingats fly halsöverhuvud från staden Severodonetsk i ukrainska Donbass. I den lilla staden norr om Luhansk pågår just nu intensiva strider. Flera barnhem och ett barnsjukhus har utsatts för ryska granatattacker. Det bedöms vara en tidsfråga innan staden faller.

Barnen mellan 6 och 19 år bodde på ett barnhem i Severodonetsk. Många har förlorat sina föräldrar i kriget som pågått i östra Ukraina sedan 2014. Andra har blivit omhändertagna efter misshandel eller tagits ur social misär. De är som en stor familj, berättar läraren Larissa där vi står i snålblåsten ute på skolgården.

Trettonåriga Valeria smyger fram till läraren för en varm kram i råkylan på skolgården. Foto: Staffan Löwstedt

Alla hann fly före hällregnet av granater. Fem lärare på barnhemmet följde med. Men först genomled de natten i ett överfyllt skyddsrum. I gryningen sprang de så fort de kunde till tågstationen. Ett barn fick bara med sig en sko.

Annons

– Minsta barnen förstod inte varför det exploderade överallt. De äldre fattade precis vad det handlade om. De förstår allt om krig efter åtta års konflikt. De begriper mycket mer än vi tror.

Läraren kramar om en flicka i rosa täckjacka som smugit fram till henne. Hennes egen son och man blev kvar i Donbass för att strida.

– Dessa barn har upplevt många tragedier i sina liv. Nu har de hamnat i nästa.

Ett nytt hem - bortom granatregnen i Donbass. Här sover de 75 föräldralösa barnen. Foto: Staffan Löwstedt

Det blev 40 timmar på tåget mot säkerhet. 1 200 kilometer västerut mot Lviv dit striderna ännu inte har spridits. Här öppnades skolans dörrar omedelbart för barnen. Sängar bäddades en sidobyggnad.

Lådor med mat och kassar med kläder bars in av volontärer. Uppslutningen var total, generositeten flödade, berättar Larissa.

Annons

– Vi togs emot med öppna armar.

Här har flykten tagit slut. De 75 barnen kommer inte längre. De fortsätter inte mot europeiska länder som Polen eller Ungern såsom hundratusentals ukrainare gjort. Över två miljoner människor har nu lämnat Ukraina i den snabbaste flyktingströmmen sedan andra världskriget.

Men barnen från Severodonetsk anses ändå på vissa sätt vara lyckligt lottade. De har lyckats fly det värsta infernot, till skillnad från runt tre miljoner människor som sitter fast i sönderbombade städer som omringats av ryska styrkor – eller är för sjuka eller svaga för att fly.

Nu försöker barnen starta ett nytt liv i skuggan av kriget.

Kylan biter och vi går in i sidobyggnaden. Barnen springer upprymda omkring oss. Några småpojkar visar stolt upp nya plastleksaker – en röd traktor och orange brandbil. En pojke i toppluva sitter försjunken i en tecknad bok om starka Herkules. En grupp flickor jagar varandra i korridoren.

En ny vardag ska skapas i krigets skugga. Då behövs ordning och rutiner. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Alla vill visa sina sovsalar med tre sängar i varje rum. Skor står i prydliga rader vid dörrarna, och ger en känsla av ordning i kaosartade liv. I flickrummen ligger rosa serietidningar om balettprinsessor. När lärarna ropar att det blir bananer till kvällsfika rusar alla ut och kastar sig glatt över lådan.

Trots att deras hemland befinner sig i ett krig som chockat hela världen och omkullkastat deras liv tycks här finnas en sorts stadga och glädje. Som i många konflikter och krigszoner har barn sina egna överlevnadsinstinkter. De fortsätter att leka, spela fotboll och hitta på hyss. Men krig sätter spår. Djupa spår.

I klassrummen och i barnens sovsalar står barnens skor prydligt på rad. Ordning skapar trygghet i kaos. Foto: Staffan Löwstedt

Just därför är skola och utbildning viktigt, säger Larissa. Lugna klassrum och ordnade lektioner. Rutiner som ger en känsla av normalitet. I morgon bitti kommer de 75 barnen att sitta där i bänkarna, förklarar hon.

Annons

Själv ska hon hjälpa barnen att komma upp ur sängarna. Hon har inga planer på att lämna Ukraina trots att hon skulle kunna fly. Hon vill stanna för att hjälpa människor som Severodonetsk-barnen.

– Jag vill ta hand om barn som inte kan lämna.

Vi bestämmer oss för att komma tillbaka morgonen därpå. Vara med på några lektioner, följa barnen under en dag.

Men det blir inte riktigt som vi har tänkt oss.

Sjuårige Oalexander lägger sig i sängen för att vila. Foto: Staffan Löwstedt

Det börjar bra. I ett ljust klassrum med regnbågar och multiplikationstabeller på väggarna sitter en grupp sjuåringar vid knallgula bänkar. Med öppna blickar följer de läraren Myroslava Dubenets. instruktioner.

Hon är vanligtvis lärare för de vanliga eleverna på skolan, och har valt att stanna i Ukraina. Hon har åldrade föräldrar som inte orkar resa – och inte skulle klara att sitta i dygnslånga köer vid gränserna för att komma ut ur landet.

Annons

– Jag kan inte lämna dem. Och vart skulle vi ta vägen? Vi har inga släktingar utomlands och jag behövs här i landet. Jag behövs för barnen.

En tygboll skickas runt för att barnen ska berätta om sig själva. Men barnen är fåordiga. Foto: Staffan Löwstedt

Hon vänder sig mot klassen igen. Eleverna har fått en tygboll som vandrar runt mellan bänkarna. Varje elev ska berätta om sig själv när de får bollen. Först ut är Andrei med snaggat hår och gul tröja.

– Jag heter Andrei och går i första klass. Jag kommer från Severodonetsk. Men jag var tvungen att lämna min katt när vi åkte. Jag vet inte om vem som tar hand om den nu.

Där tar det stopp. Han säger inget mer och bollen vandrar vidare. Läraren Miroslava vänder sig sedan mot svarta tavlan där en karta av Ukraina finns uppsatt. Eleverna samlas omkring henne och hon börjar peka med pinnen på landet. Hon börjar i östra Ukraina och drar pinnen mot Kiev.

Annons
”Några frågar om jag kan ta hand om dem, andra säger lämna mig inte ensam”. Det är hjärtskärande dagar för läraren Myroslava Dubinets som håller om eleverna Sonia och Abdriy. Foto: Staffan Löwstedt

– Ukraina är ett alldeles eget land. Ett jättefint land. Men just nu har vi en fiende. Vi behöver hjälp från andra länder.

Rösten stockar sig. Hon kan inte hejda tårarna och eleverna går lite generade tillbaka till sina bänkar. Där sitter de tysta medan vi samtalar lågt.

– Jag vill vara så öppen som möjligt med barnen. Alla vet varför de är här.

– Men deras öde smärtar mig. Några av frågat om jag kan ta hand om dem. Flera elever har sagt ”lämna mig inte ensam”. Det är så tungt.

Samtidigt tror Miroslava att de föräldralösa barnen som flytt missilerna i Severodonetsk har en framtid här i Ukraina. De har klarat svåra personliga motgångar i livet och genomlevt åtta års krig. Med rätt stöd kan deras krokiga väg rätas ut, tror hon.

Annons

– Krig är krig, men barn måste gå i skolan. Dessa barn har drömmar som alla andra. Vi kan hjälpa dem att återfå hoppet och leva vidare här – även om kriget fortsätter.

”Alla vet varför de är här”, säger Miroslava Dubinets. Hon kan inte längre hålla tillbaka tårarna. Foto: Staffan Löwstedt

När vi lämnar klassrummet för att gå till nästa tar hon tag om min jackärm. Blicken är vädjande.

– Glöm inte bort oss. Lova.

När vi kliver in på biologilektionen ändras planerna. Samtidigt som de äldre eleverna upprymt börjar berätta vad de håller på med tjuter flyglarmet. Luften fylls av oro, alla reser sig upp och slår igen böckerna. Ur skolans klassrum strömmar elever ut i korridorerna och hastar nerför stentrapporna. Mot skyddsrummet.

Flyglarmet tjuter och alla barnen flyr ner i skyddsrummet. Luften fylls av oro. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Flyglarmet ylar. Eleverna hinner ner utan att knuffas. Många är vana vid flyglarm följda av explosioner från östra Ukraina. Men det här är första gången som larmet går sedan de kom hit till västra Ukraina.

En 15-årig pojke ser uppenbart stressad ut nere i skyddsrummet. Han vandrar fram och tillbaka. Är blek och stirrar ner i jordgolvet. De flesta andra sätter sig på madrasser eller bänkar längs långsidorna, och plockar upp sina mobiltelefoner. De chattar med vänner i andra skyddsrum, tittar på söta kattungar på Tiktok eller kollar filmer.

Inklämd mellan två kompisar sitter 17-åriga Zasolena med sin mobiltelefon. Hon har glittriga naglar och tjock täckjacka. Håret i hästsvans. Hon säger att hon chattar med vänner i Donetsk och är nervös.

– Min första tanke när jag hörde flyglarmet var att kriget kommit hit. Nu bombar de, tänkte jag.

Sjuttonåriga Zasolena drömmer om att bli koreograf. Men framtidsdrömmarna känns långt bort här nere i skyddsrummet efter att flyglarmet gått. Foto: Staffa Löwstedt
Annons

Hon har själv ryskt påbrå. Morföräldrarna kommer från Ryssland och hon har talat ryska under hela sin uppväxt. Zasolena är ett av många exempel på ukrainare som har släktingar i Ryssland eller personliga kopplingar mellan länderna. I åtskilliga fall har dessa relationer kapats av åtta års konflikt eller håller på att krossas av Putins pågående krig. Hon har själv brutit kontakten med morföräldrarna och ser sig som ”100 procent ukrainare”.

– Min dröm har alltid varit att bli koreograf i kontemporär dans. Jag har själv dansat i tio år. Jag hoppas att jag kan förverkliga detta när Ukraina har vunnit kriget.

”Putin terroriserar alla och vill skrämma bort oss så han kan vinna på walkover, säger engelskläraren Olena Yashchenko. Foto: Staffa Löwstedt

Flyglarmet upphör efter någon timme och alla får klartecken att återvända till klassrummen. Den spända stämningen övergår i ett muntert sorl. När eleverna traskar uppför stentrappan dröjer sig engelskläraren Olena Yashchenko kvar. Hon vill förklara något för oss, säger hon.

Annons

– Vi såg det här komma. Min man som är irakier har hela tiden sagt att Ryssland kommer att angripa, som Irak invaderade Kuwait. Precis så har det blivit.

Ryssland har aldrig sett Ukraina som självständigt, säger hon. De anser att landet alltid har tillhört Ryssland men kommit på avvägar och nu bör införlivas igen. För den geopolitiska ordningens skull.

Olena säger att hon är ”rasande på Putin”. Hon tänker inte lämna Ukraina . Eller som hon uttrycker det, hon vill inte ”tvingas bort av den där dåren”. Hon säger att Ryssland försöker terrorisera hela befolkningen så att människor flyr och motståndet försvagas.

– Putin vill skrämma vettet ur hela Ukraina så att vi alla lämnar och han kan trampa in och vinna på walkover. Det kommer aldrig att ske.

Halva Kiev har flytt och tågstationen i Lviv är överfull. Människor är djupt traumatiserade. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

På SvD:s resa i Ukraina möter vi många människor som lärarna Larissa, Olena och Miroslava. Ukrainare som valt att stanna i det alltmer sargade landet där städer läggs i ruiner varje dag och krigsbrotten avlöser varandra. Vissa har inga släktingar eller vänner att resa till, eller saknar pengar att fly. Andra vill härda ut eller hjälpa nödlidande och soldater.

Vi talar med systrarna som skickat sina barn till Polen med morföräldrarna för att kunna fokusera på att koka soppa till soldaterna vid fronten i Kiev. Vi träffar advokaten, vars föräldrar är för skröpliga att resa så hon stannar för att ta hand om dem. Och vi möter hustrun med barnen till den stridande soldaten som beslutat att vänta på sin man i svärmors lägenhet uppe i bergen.

Skyddsrummet från andra världskriget har öppnats på nytt. Här fixar Misha Zymko lamporna. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

De har olika bevekelsegrunder men en sak gemensamt: de tänker huka under bomberna tills kriget är över. Det kan bli många timmar och dagar i underjordiska skyddsrum. I Lviv har man nyligen öppnat skyddsrummet från andra världskriget för att kunna skydda människor. Den hundra meter fuktiga labyrinten under en park i centrala Lviv rymmer omkring 500 människor.

Det är annorlunda för Ukrainas män som inte har något val mellan att stanna eller fly. Krigslagarna innebär att alla män mellan 18 och 60 år måste vara kvar i landet. Många strider redan frivilligt. Andra väntar på kallas in för att hjälpa till i kampen mot Ryssland. Den som försöker smita åker i fängelse.

När kommer beskedet att han blir inkallad? Taras väntar nervöst medan hustrun Yevgenia håller om honom inför sin egen flykt från landet. Foto: Staffan Löwstedt

För 40-årige reservaren Taras är är läget just nu en tärande väntan. Han har nyligen satt sin hustru, sjuårige son, mamma och syster på en buss till Polen. Nu går han och väntar på telefonsamtalet som kan betyda att han kallas till krigszonen. Samma gnagande oro bär tiotusentals ukrainska män på.

Annons

– Jag vet inte vad som kommer att hända. Men min son är framtiden. Det är honom jag måste tänka på. Han måste vara i säkerhet.

De föräldralösa barnen från Severodonetsk kan inte heller välja väg framåt. De har i dagsläget ingen annan möjlighet än att stanna på det snabbt hopsnickrade barnhemmet i Lviv.

Men här är deras liv relativt säkert och bra för stunden, säger Olga och Olga på pallarna vid det potatisfyllda badkaret. Barnen blir förstås oroliga när flyglarmet går. Men dagarna är ändå fyllda med lektioner, sport och lek. Snart blir livet här trygg rutin – om inte striderna sprids till västra Ukraina.

”Min son måste i säkerhet, han är framtiden”. Taras sätter hustrun Yevgenia och sjuåriga sonen Bogdan på en buss till Polen. Foto: Staffan Löwstedt

Och hoppet finns kvar: En dag kommer de att kunna åka hem till Severodonetsk igen. Fast det ligger nog långt bort i tiden, tror Olga. Hon reser sig för att tömma hinken med potatisskal och plocka upp ett knippe jordiga morötter från en låda.

Snart väntar middag för 75 hungriga barn som överlevt Rysslands bomber.

Gunilla von Hall och Staffan Löwstedt på plats i Lviv.
Gunilla von Hall
Gunilla von Hall

SvD:s korrespondent i Genève

Staffan Löwstedt
Staffan Löwstedt

Biträdande visuell chef, redaktör och fotograf på Svenska Dagbladet. Staffan…

Olga, Olga och Leila fyller ett badklar med skalad potatis till barnens kvällsmål. Idag blev det 110 kilo.

Olga, Olga och Leila fyller ett badklar med skalad potatis till barnens kvällsmål. Idag blev det 110 kilo.

Foto: Staffan Löwstedt
Tonåringarna från barnhemmet spelar fotboll på skolgården som ligger tom när andra elever fått krigslov.

Tonåringarna från barnhemmet spelar fotboll på skolgården som ligger tom när andra elever fått krigslov.

Foto: Staffan Löwstedt
Trettonåriga Valeria smyger fram till läraren för en varm kram i råkylan på skolgården.

Trettonåriga Valeria smyger fram till läraren för en varm kram i råkylan på skolgården.

Foto: Staffan Löwstedt
Ett nytt hem - bortom granatregnen i Donbass. Här sover de 75 föräldralösa barnen.

Ett nytt hem - bortom granatregnen i Donbass. Här sover de 75 föräldralösa barnen.

Foto: Staffan Löwstedt
En ny vardag ska skapas i krigets skugga. Då behövs ordning och rutiner.

En ny vardag ska skapas i krigets skugga. Då behövs ordning och rutiner.

Foto: Staffan Löwstedt
I klassrummen och i barnens sovsalar står barnens skor prydligt på rad. Ordning skapar trygghet i kaos.

I klassrummen och i barnens sovsalar står barnens skor prydligt på rad. Ordning skapar trygghet i kaos.

Foto: Staffan Löwstedt
Sjuårige Oalexander lägger sig i sängen för att vila.

Sjuårige Oalexander lägger sig i sängen för att vila.

Foto: Staffan Löwstedt
En tygboll skickas runt för att barnen ska berätta om sig själva. Men barnen är fåordiga.

En tygboll skickas runt för att barnen ska berätta om sig själva. Men barnen är fåordiga.

Foto: Staffan Löwstedt
”Några frågar om jag kan ta hand om dem, andra säger lämna mig inte ensam”. Det är hjärtskärande dagar för läraren Myroslava Dubinets som håller om eleverna Sonia och Abdriy.

”Några frågar om jag kan ta hand om dem, andra säger lämna mig inte ensam”. Det är hjärtskärande dagar för läraren Myroslava Dubinets som håller om eleverna Sonia och Abdriy.

Foto: Staffan Löwstedt
”Alla vet varför de är här”, säger Miroslava Dubinets. Hon kan inte längre hålla tillbaka tårarna.

”Alla vet varför de är här”, säger Miroslava Dubinets. Hon kan inte längre hålla tillbaka tårarna.

Foto: Staffan Löwstedt
Flyglarmet tjuter och alla barnen flyr ner i skyddsrummet. Luften fylls av oro.

Flyglarmet tjuter och alla barnen flyr ner i skyddsrummet. Luften fylls av oro.

Foto: Staffan Löwstedt
Sjuttonåriga Zasolena drömmer om att bli koreograf. Men framtidsdrömmarna känns långt bort här nere i skyddsrummet efter att flyglarmet gått.

Sjuttonåriga Zasolena drömmer om att bli koreograf. Men framtidsdrömmarna känns långt bort här nere i skyddsrummet efter att flyglarmet gått.

Foto: Staffa Löwstedt
 ”Putin terroriserar alla och vill skrämma bort oss så han kan vinna på walkover, säger engelskläraren Olena Yashchenko.

”Putin terroriserar alla och vill skrämma bort oss så han kan vinna på walkover, säger engelskläraren Olena Yashchenko.

Foto: Staffa Löwstedt
Halva Kiev har flytt och tågstationen i Lviv är överfull. Människor är djupt traumatiserade.

Halva Kiev har flytt och tågstationen i Lviv är överfull. Människor är djupt traumatiserade.

Foto: Staffan Löwstedt
Skyddsrummet från andra världskriget har öppnats på nytt. Här fixar Misha Zymko lamporna.

Skyddsrummet från andra världskriget har öppnats på nytt. Här fixar Misha Zymko lamporna.

Foto: Staffan Löwstedt
När kommer beskedet att han blir inkallad? Taras väntar nervöst medan hustrun Yevgenia håller om honom inför sin egen flykt från landet.

När kommer beskedet att han blir inkallad? Taras väntar nervöst medan hustrun Yevgenia håller om honom inför sin egen flykt från landet.

Foto: Staffan Löwstedt
”Min son måste i säkerhet, han är framtiden”. Taras sätter hustrun Yevgenia och sjuåriga sonen Bogdan på en buss till Polen.

”Min son måste i säkerhet, han är framtiden”. Taras sätter hustrun Yevgenia och sjuåriga sonen Bogdan på en buss till Polen.

Foto: Staffan Löwstedt
Gunilla von Hall och Staffan Löwstedt på plats i Lviv.

Gunilla von Hall och Staffan Löwstedt på plats i Lviv.