Då måste en historiker dra i bromsen
Hur skall en historiker ställa sig till historieförfalskningar? När, om någonsin, är det OK att framställa det förflutna på ett medvetet falskt vis?
Eftersom historia ofta används som bas för argument, tematik och intriger i samtida kultur händer det ofta att jag anmodas kommentera vad som misstänks vara med- eller omedvetna lögner om det förflutna. I teorin är svaret självklart: man skall naturligtvis inte ljuga om historien, lika lite som man skall sätta i system att ljuga om allt möjligt annat. Enda gångerna det är OK att dra en vals är när det gäller hemligheter som julklappar, födelsedagspresenter och andra överraskningar, och eventuellt när man vill undvika befarade tragedier genom ”vita lögner”. När det gäller det förflutna finns inga sådana bekymmer, varför man bör hålla sig till sanningen.
I praktiken är det svårare. Knappast någon film eller tv-serie med historiska inslag är helt igenom korrekt. Ibland är felaktigheterna kusligt många. Mel Gibsons ”Braveheart” ger en helt förvriden bild av skotsk medeltid. Min favoritfilm ”Casablanca” innehåller drösvis med fel om andra världskriget, trots att konflikten fortfarande pågick när filmen spelades in. I ”Kingdom of Heaven” skar man medvetet bort en barnkungs historia från filmen, trots att scenerna faktiskt hade spelats in, eftersom det blev bättre drama utan dem. Och så vidare.
Här kan man applicera en grundregel som säger att ett verk som utger sig för att vara fiktion kan tillåtas innehålla fler dumheter och sanningsavvikelser än ett verk som utger sig för att avspegla verkligheten, till exempel en faktadokumentär. När jag rasade i media härom året på grund av TV4:s faktamässigt djupt inkorrekta ”Drottningarna” var det på grund av detta. Om producent och tv-bolag inte gått ut och sagt att programmen vilade på solid faktagrund hade jag hållit tyst.
De allvarligaste historieförfalskningarna är de som äger rum på den politiska arenan, och då är det närmast en samhällsplikt för historiker att dra i bromsen och peka på faran av historiemissbruk. Några av de värsta exemplen på detta är de som faller inom den antisemitiska ramen, till exempel lögnerna om att judarna vid flera tillfällen har planerat att ta makten över jorden, eller att utplånandet av 6 miljoner judar under andra världskriget aldrig ägt rum.
Det är också lätt att hitta exempel på hur medlemmar av politiska partier har sökt tvätta den egna partihistorien vitare, som när representanter för högerpartier vill göra gällande att de inte alls bromsade för parlamentarism och demokrati i början av 1900-talet, eller när vänsterfolk söker tona ned de gamla banden till Sovjetunionen.
Min senaste historiekrönika handlar om Södermalm och de associationer som folk spontant får när stadsdelen kommer till tals. Hur kommer det sig att många förknippar Söder med arbetarklass trots att det ligger barockpalats där?
/Dick Harrison