RecensionScenvår 2017
Ester och Hugo blir komiska marionetter
Eva Dahlman sätter upp Lena Anderssons roman ”Egenmäktigt förfarande” som konsekvent metateatral komedi. På Scalateatern blir det en lättsam skröna om män, kön och narcissism, skriver Lars Ring.
Ester Nilsson älskar Hugo Rask – det vet ju alla som läst Lena Andersson. Fast älskar är nog fel ord. Ester är en Medea, en backantinna som till sist vill slita det mesta av hankön, och särskilt kulturmän, i bitar. Hennes absoluta passion och krav på kompromisslös kärlek är nära nog absurd, och har möjligen en diagnos. Ty det själsliga tomrum som denna kärleksaffär ska fylla är stor som ett universum. Lena Andersson skrev en hämndaria som är klassisk, på gränsen till metafysisk – samtidigt som den leker med omvända strindbergska tonfall och böcker som ”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg.
Romanen kom att väcka enorm uppmärksamhet när den publicerades 2013. Den lästes som biografisk sanning, filmaren Hugo Rask och själva relationen var baserad på verkliga skeenden, sades det. Det är lika möjligt som oväsentligt. Boken har flera lager: den kan läsas som kritik av en romantisk syn på kärlek, som en feministisk moralitet vilken visar att starka, intelligenta kvinnor ändå tvingas stå/ställer sig under patriarkala strukturer, men också som ett gyckelspel om makt.