RecensionTeater
Lukt av krut i Holms vilda uppgörelse med makten
Staffan Valdemar Holm spottar på det utopiska projektet teater. Han vill vara vanvördig, tala om makt och klass. ”Stormen” på Dramaten är rolig men lämnar också efter sig en besk kritik av världsordningen.
Bomber och granater! Är det krig? Är det en rockkonsert? Nej, det är Staffan Valdemar Holm som iscensätter en mycket egen tolkning av Shakespeares ”Stormen” på Dramaten. Fast – visst är uppsättningen på en gång också en skildring av såväl en våldsam ockupation som själva essensen av ett frisläppt konstnärligt raseri. Allt utfört som vilt, svartvitt kammarspel.
Staffan Valdemar Holm ska bli folkpensionär, och hotar med att sluta med teater. Om man ska ta rollen Prospero som ett språkrör för regissören så hatar han Dramaten, ”såssestyrda” Stadsteatern och kultur överhuvudtaget där människor antingen tämjer eller låter sig tämjas. Där han under åratal försökt kommunicera med en publik som helst vill titta på tv.