RecensionScenvår 2017
Brunnander suveränt vidrig i visuellt häftig föreställning
Eric Linklaters klassiker skrevs under brinnande världskrig och handlar om frihetslängtan och kampen mot förtryck. På Elverket bjuds publiken på en visuellt spektakulär upplevelse, men det är ensemblen som ger föreställningen liv, skriver Karin Helander.
När det blåser på månen, måste man tänka noga på hur man uppför sig. Om vinden är ond blir man elak. Eric Linklaters klassiker ”Det blåser på månen” (1944) skrevs under brinnande världskrig och handlar om frihetslängtan och kampen mot förtryck. Bokens myllrande äventyr är klokt nedkokade i Sofia Fredéns spelbara dramatisering. På Elverket använder regissören Ellen Lamm och scenografen Magdalena Åberg avancerade animationer för att gestalta miljöer och blixtsnabba förflyttningar. De bjuder på en tekniskt spektakulär familjeföreställning (från 7 år) på drygt två timmar (vilket blir en aning långt) med smarta lösningar och roliga effekter.
Det är svårt att veta när man är snäll eller stygg, ibland tänker man rätt och så blir det fel. Systrarna Dina och Dorinda försöker hjälpa till, men föräldrarna tycker att de gör ofog. David Books kritstrecksrandige pappa åker till Bombardiet för att stödja folkets kamp mot diktaturen. Maia Hansson Bergqvists nervigt hetsrökande mamma dukar upp en dignande fågelmiddag. De glupska flickorna knycklar i sig så mycket mat, att de sväller upp till klotrunda ballonger. Efter att ha råkat ut för några elaka töser med vassa nålar vill systrarna hämnas. Med häxdryck förvandlas de till kängurur, men spärras in i en djurpark. De hjälper Magnus Ehrners trofaste Silverfalken och Mia Bensons riviga Guldpuman ut i friheten innan de far till Bombardiet för att befria sin far som satts i fängelse.