Indisk kärleksförklaring till filmens magiska värld

Sjuårige Samay tittar ut på det förbiilande landskapet bredvid tåget först genom en grön, sedan en gul, sedan en röd glasbit. Vardagen förvandlas till magi. Samay (Bhavin Rabari) bor med sina föräldrar på den indiska landsbygden. Mamma Ba (Richa Meena) är snäll, vacker och tyst och lagar god mat. Pappa Bapuji (Dipen Raval) säger inte heller så mycket men är däremot konstant arg, alltid beredd att slå sonen med käppen. Både Samay och pappa Bapuji tar sig dagligen till den närbelägna lilla samhället Chalala, Samay för att gå i skolan och pappan för att sälja chai vid tågstationen, vilket Samay hjälper honom med. Det är snarare regel än undantag att barn hjälper sin föräldrar med försörjningen vid sidan av att gå i skolan. Pappans vrede får så småningom sin förklaring i att han är brahmin (tillhör den högsta kasten) som kommit på undantag. Han skäms.

Här antyds en hel del intressant om det indiska klassamhället. Samays lärare säger till exempel att två saker behövs för att nå framgång i livet i Indien, lära sig engelska och ta sig till en storstad. Men det är inte om detta ”Filmtjuven” handlar utan om kärleken till filmkonsten och då närmare bestämt till filmprojektorn. Efter att ha fått gå på bio och se en religiös film, ”den första och sista i ditt liv” enligt pappa Bapuji är Samay frälst. Bio blir viktigare än skolan. Och genom vänskapen med biografmaskinisten Fazal (Bhavesh Shrimali) på bion Galaxy lär han sig allt om hur ljusets väg genom filmprojektorn skapar bilderna på duken. Som betalning för undervisningen ger Samay sin mammas goda mat till Fazal. Snart kan Samay allt om film, ja hela tillvaron förvandlas till ett skimrande ljusspel för honom. Om det inte vore för pappa.