Vem vågar unna sig ett riktigt praktfiasko?

Han är ett år och kan inte bara gå. Numera springer han också. Men vid dörren till rummet där rullgardinen är neddragen blir det tvärstopp. Vad som helst kan ju dölja sig i mörkret: en tiger, ett spöke eller kanske en liten elefant.

Vi går in tillsammans, hand i hand, och jag minns plötsligt skräcken att gå ner i min barndoms källare. Hur jag visslade när jag skulle hämta något, som en lingonburk till mamma. En liten darrande vissling, jag kan höra den än. Men inte hjälpte den när vår katt hade råkat föda tre ungar precis i källartrappan och anföll mig i mörkret med ett rasande skydda-ungarna-språng.