Misslyckat om den misslyckade mannen
Reidar Jönssons nya roman är ett potpurri av fars, deckargåta och gnällig samtidskommentar. Men de konstruerade dråpligheterna lockar inte Therese Eriksson till skratt.
Inte sällan märks det direkt när en bok är skriven för författarens höga nöjes skull. Där finns ett slags motståndslös uppsluppenhet som stiger upp från boksidorna. En uppsluppen författare är dock ingen garant för att slutresultatet – verket – blir roligt också för läsaren. Oftare är det precis tvärtom: den bästa humorn är nästan alltid oavsiktlig.
Reidar Jönsson är och förblir förknippad med succén ”Mitt liv som hund”, romanen från 1983 och filmen som kom ett par år senare. Filmen, i regi av Lasse Hallström och med manus av Jönsson, fick Guldbaggar, stora internationella priser och därtill två Oscarsnomineringar. Jag vet inte hur det ser ut för senare generationer, men för den som var barn och ung under 1980- och 90-tal var ”Mitt liv som hund”, ungefär som Colin Nutleys ”Änglagård”, en självklar referenspunkt. Alla såg den. Romanen ”Mitt liv som hund” följdes förresten upp av ”En hund begraven” (1988) och 22 år senare blev den till fullbordad trilogi med den avslutande ”Hundens paradis”.