RecensionTeater
Konflikt i karantän väcker längtan efter beröring
Vi längtar alla efter att få dela rum med stora, starka känslor: gå på teater. Teater Västernorrland streamar nu ”Dödsdansen” – ett intressant experiment som också visar skärmens begränsningar.
Om svensk teater kan sägas ha en gedigen, modern grund så är den tveklöst skapad av August Strindberg. Han gav oss en naturalistisk spelstil och prov på konfliktytor som har bäring än idag. Dramat "Dödsdansen", exempelvis, visar ett par som när det får publik genom en aningslös släkting gör om sitt gamla, trötta äktenskap till en explosiv melodram. Strindberg visar elegant och ironiskt hur parrelationer ofta kan ha ett obehagligt, destruktivt exhibitionistiskt drag.
"Dödsdansen" är en grundbult för den typ av äktenskapsskildringar som kom att leda till pjäser av Eugene O’Neill och kanhända framför allt Edward Albees drama "Vem är rädd för Virginia Woolf?". Pjäser om kamp mellan könsroller, och som leder till Lars Norén. Strindberg skriver om en ö som också är en bastion. Mannen, kaptenen, är militär liksom hela strukturen som är parodiskt manlig. Mot detta står makan, aktrisen, och vännen, kusinen som blir utsatt för det drama som blossar upp.