Bokvandring i vårens Köpenhamn
Inom den danska författarvärlden är trivseln och den borgerliga tryggheten större än i våra litterära kretsar, konstaterar Olof Lagercrantz i dagens artikel under strecket efter ett besök i vårens Köpenhamn. Just nu har de danska författarna tagit ytterligare ett steg mot solidare arbetsförhållanden. Från och med 1 april i år tillmötesgår danska staten författarnas krav på ersättning för boklån i offentliga bibliotek med en summa, som motsvarar fem procent på alla statliga utgifter för biblioteksväsendet. Detta innebär att författarna tillförs en summa på 150 000 kr per år.
I Humlegården låg snön tjock och ingen duva hade börjat kuttra på Kornhamnstorg. Men på morgonen, när sovvagnskonduktören väckte mig, såg jag vintergäck och snödroppar i järnvågsplanteringen i Lund. I Sörmland satt tjälen hårt i marken, men på skånska slätten körde bönderna ut kalk på svart rykande jord och gjorde sig redo för sådden. Djurgårdsfärjan hade dunsat sig fram genom kraftiga isblock, men färjan över Öresund gled fram i fritt sommarblått vatten. Från danska kusten kom, tätt utmed vattenytan, tre svanor som en hälsning från svanbesjungaren Hans Hartvig Seedorff.
Jag hade all anledning att känna mig glad och upplivad när jag i slutet av mars anlände till Köpenhamn. Jag hade rymt från vintern och kände på Langelinje vårens goda saltsjövind mot min kind. Därtill kom att mitt ärende gällde böcker och författare och fläktarna från den litterära världen är för bokälskaren på vandring i Köpenhamn lika välgörande som vårens. Det är mycket som är grått och trist. Många människor är bleka av influensa, fruktbrist och sviter av ockupationens nervspänning. Shellhusets skelett grinar som en tandlös mun och brevbärarnas röda rockar lyser inte lika klart som vanligt. Cigarretterna smakar stenkolsrök och tjära och hotellets av tyska knektar använda sängar skänker gästen resårmadrassknöliga mardrömmar. Kvällarna är mörka och otrivsamma då det är ont om elektriskt ljus och i halvdunklet på Ströget irrar hemlandssjuka allierade soldater på jakt efter billiga och hälsovådliga kärlekssurrogat. Men Köpenhamns många smäckra torn står kvar. De många gröna koppartaken lyser i solen och butikernas rödblonda små damer småler hundra procent villigare än i Stockholm. Framför allt – och det är huvudsaken för bokvandraren – blommar det litterära livet som aldrig förr.
Läs även
Litteraturen och dess män förefaller i Danmark sitta fastare i sadeln än hos oss och omfattas med allmännare intresse och större sympati. Vid varje steg tyckte jag mig få bekräftelse på att Danmark är det äldsta kulturlandet i Norden. Boklådorna och antikvariaten ligger tätare än i Stockholm. Gyldendals snart tvåhundraåriga förlag i Klarabodarne gör snarare intryck av kulturinstitution och museum än av affärshus. Under mottagningssalens stuckornamenterade tak tycker man sig ännu se Ibsen sirligt stryka sin blankborstade cylinder från huvudet och Björnson grina välvilligt med sina enligt Strindberg alltför små tänder. Ty herrarna Hegel förlade som bekant inte endast den klassiska danska dikten och den oförliknelige J.P. Jacobsen. Till de norska förläggarnas förargelse for deras diktande landsmän med sina manuskript till Köpenhamn, där Gyldendal erbjöd dem bättre villkor.
Tidningarna lider av pappersbrist men trots detta synes de mig ägna större uppmärksamhet än våra åt litterära ting och streckarskribenten konstaterar med avund, att hans danska kolleger tillåtes att breda ut sig över både två och tre sidor. Att de danska böckerna ofta är smakfullare och vackrare än våra är allmänt känt. Särskilt berömvärt är det goda samarbete som råder mellan illustratörer och typografiska experter.
Författarna själva är väl – kanske för väl – invuxna i samhället. I telefonkatalogens yrkesregister finner man inte utan förvåning mellan Foreninger och Forgyldere rubriken Forfattere. Där är medlemmar av författarföreningen utmärkta med en prydlig liten stjärna och där finner man också en herre som erbjuder hugade festarrangörer "1 Kls Oplæsning” och en annan som ger "Kritisk assistance ved Udarbejdelse af Manuskripter”. Författeriet är, har man en känsla av, mera erkänt, mer stabiliserat och borgerligt som yrke betraktat än i de andra nordiska länderna och som en bekräftelse därpå letar man i Köpenhamn förgäves efter någon motsvarighet till vår poetkrog Den Gyldene Freden. Tom Kristensen, som tillsammans med Otto Gelsted och Jens August Schade utgör ett lysande undantag från den borgerliga regeln, klagar också över att det i Danmark är svårt för en författare att få leva sitt eget liv. Det zigenarideal och den bohemetik som Aarhusprofessorn Theodor Geiger så varmhjärtat försvarade i sin uppslagsrika bok "Intelligensen” för ett par år sedan, synes inte för närvarande stå högt i kurs i Danmark. Det borgerliga draget i det danska författarlivet hänger kanske också samman med att den moderna danska litteraturen ej på samma sätt som hos oss präglats av autodidakter. Den radikale Gelsted har gått i jesuitskola och skaparen av den främsta moderna arbetarskildringen, Hans Kirk, är utbildad jurist och f.d. stadstjänsteman.
De danska författarna tar i dagarna ytterligare ett steg mot tryggare och solidare arbetsförhållanden. Från den första april detta år erkänner staten det berättigade i författarnas krav på ersättning för boklån i offentliga bibliotek. Jorden runt bygger staterna praktfulla miljonpalats kring ändlösa bokhyllor. Varje stad har sitt eget boktempel med dyrbart utbildade tjänstemän som vägledande präster. Men till dem som fyller bokhyllorna med böcker betalar man inte ett öre i ersättning. Den danska staten har äntligen insett det orimliga i detta förhållande. Från och med i år utgår en summa motsvarande fem procent av samtliga statliga utgifter för biblioteksväsendet till författarna. Det betyder att författarna tillförs en inkomst av ungefär 150 000 kronor per år. Pengarna omhänderhas av en särskild fond och dit insänder biblioteken varje år uppgift på hur många böcker av varje nu levande dansk författare de har stående på sina hyllor. På grundval av dessa uppgifter sker fördelningen av pengarna. Låntagarna slipper alltså som förr varje utgift. Genom att det antal böcker som varje författare har i biblioteken blir bestämmande för ersättningens storlek och ej antalet lån gynnas äldre författare, som kanske inte längre är i ropet, men vilkas böcker finns kvar i biblioteken. Samtidigt inskränkes i någon mån bestsellerförfattarens andel i lånepengarna.
Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv
En annan betydande inkomst som går våra författare förbi kommer från läsecirklarna. Varje medlem av läsecirkel är skyldig att i bokhandeln lösa ett kort för en krona och pengarna överförs sedan genom författarfonden direkt till författarna.
Förtjänsten av dessa reformer tillkommer främst den utmärkte romanförfattaren Harry Søiberg, vilken under de senaste sex åren varit författarföreningens ordförande. Genom hans ansträngningar och genom att det statliga författarunderstödet sedan länge utgör 100 000 kronor per år – mot de 40 000 som den betydligt rikare svenska staten kostar på våra författare – arbetar den danska litteraturen under relativt gynnsamma former.
Liksom i de andra nordiska länderna har bokmarknaden i Danmark för närvarande högkonjunktur. Det kommer ut mer böcker än någonsin. Ockupationsskildringarna duggar tätt, men saknar i allmänhet värde utöver det rent dokumentariska. Ett undantag utgör Ole Juuls förträffliga sabotörroman "De røde Enge”. Men även böcker där ockupationsstövlarna och exekutionssalvorna hörs mera på avstånd och kärlek, social satir, barndomsminnen eller vad det nu kan vara dominerar, har god åtgång, och Johannes V. Jensen (som blivit så snäll och mild sedan han fått Nobelpriset, sade mig en av hans vänner) och Nexø kommer ut med nya upplagor av sina klassiska böcker. Det är endast Ole Sarvig, surrealisten, som kan klaga över allmänhetens likgiltighet.
Läs även
Man kan tryggt säga att de yttre villkoren för författarna i dagens Danmark är utmärkta. Finns det också ett till den vackra fasaden svarande rikt och nyskapande inre liv? Berlingske Tidendes temperamentsfulle kritiker Emil Fredriksen förklarar emfatiskt medan han i riksdagshusets kafé pekar ut för mig den orubbliga granitklippan, den om en blåhårig eskimåjägare påminnande statsministern, Knud Kristensen, att den danska litteraturen inte sedan 1790 stått så lågt som den gör nu. Men med all respekt för Emil Fredriksen måste jag, sedan jag läst hans nyligen utkomna bok "Ung dansk litteratur”, säga att jag inte hyser stor lust att grunda mina omdömen om dansk litteratur på hans uttalande. Han visar sig ha föga känsla för den heroiskt episka tonen i Kirks "Fiskarne”. Han klappar den store lyrikern Gelsted på axeln och han hoppar helt enkelt över den lysande satirikern Hans Scherfig.
Men naturligtvis är det inte idel ljus över kulturlandskapet. När det gäller dramatiken lade jag märke till ett egendomligt fenomen, som de senaste dagarna väckt stor uppmärksamhet och utförligt kommenterats i den köpenhamnska pressen. Teatrarna kör för ständigt utsålda hus och publiken fruktar inte längre det allvarliga, det högtsyftande dramat. Men det besynnerliga är, att när åskådarna väl kommer in i salongen, bryr de sig föga om vad som tilldrar sig på scenen. Många anländer med buller och bång ett gott stycke in på första akten. Andra pratar och skrattar, äter karameller, hostar och harklar. Andra åter ägnar sina krafter åt att hyssja på de störande. "Kriget på åskådarplatsen” kallade Marete Bonnesen i en streckare i Politiken nyligen detta fenomen. Jag har själv kunnat konstatera att det just nu är mycket svårt, särskilt för en svensk, att följa med vad som sker på scenen. Oljudet i salongen överröstar skådespelarna. Kanske är det något slags efterkrigsnervositet som här tar sig uttryck eller också består en god del av publiken av människor som ännu ej lärt sig vad som fordras av teaterpublik, och vilka därför saknar förståelse för att det krävs en motprestation av åskådaren, att teater är en konst som växer fram under intim samverkan mellan skådespelare och publik.
Är det något liknande i böckernas värld? Är det vidgade publikintresset av den kvalitet att det kan bära upp och hjälpa fram en ny livskraftig diktning? Är bokmarknaden överorganiserad? Har litteraturen blivit en väl närd knähund som inte vågar sig utanför de krattade gångarna? Ligger det ett bevis på svaghet i det faktum att danskarna importerar en så otrolig massa svensk litteratur? Är tidningarnas litteraturintresse äkta eller bara en följd av rikligare bokannonser?
På dessa frågor är det lätt att ge ett lugnande svar, även om de i samtliga nordiska länder gärna då och då kan ställas. Trots den borgerliga trivsamheten, den braskande reklamen och hela den industriella bokgrottekvarnen är den danska litteraturen full av nya, friska skott. Kanske är den litterära kulturen i stort något mera alexandrisk än vår, om man därmed menar att kommentaren i förhållande till den levande dikten spelar större roll. Kritiker som Hans Brix och Kai Friis Møller spelar kanske i allmänhetens medvetande större roll än låt oss säga Harrie och Selander hos oss och de uppträder framför allt med mycket mer påvliga låter än vad vi skulle ha fördrag med. Därmed ingenting sagt om Brix och Friis Møllers utomordentliga egenskaper som kritiker och essäister.
Vad importen av böcker från Sverige beträffar är den en krisföreteelse. Under ockupationen fick de danska förlagen översätta engelsk, fransk och amerikansk litteratur endast om de samtidigt översatte ett motsvarande antal tyska böcker. Därav kom det sig att man vände sig till Sverige. Många danska kritiker klagar nu över all den andrarangslitteratur från Sverige som prånglas på de danska läsarna. Men samtidigt har många av våra bästa författare haft stor framgång. Agnes von Krusenstjerna är mycket läst och Olle Hedbergs Karsten Kirsewetter-serie har den energiske bokförläggare Hasselbalch sålt i omkring 30 000 exemplar, vilket är mer än vad Norstedts lyckats med i Sverige. De svenska diktare som intresserar danskarna mest för ögonblicket är, tror jag, Gullberg och Martinson. Om den förre finns det redan en hel dansk litteratur och vad Tom Kristensen skrivit om den senare är utomordentligt inträngande och värdefullt.
Jag skall inte denna gång gå närmare in på den unga danska litteraturen, vilken delvis tack vare ockupationsridåerna är okänd hos oss. Det får vara till en kommande artikel.
Jag reste söderut undan vintern. Jag hade nästan flytt från den senaste modernistiska diktsamlingen, som jag skulle anmäla i Bonniers litterära magasin. Dess söndertrasade form, dess i tiodubbla japanska askar inlagda livssanningar hade gjort mig halvt förtvivlad. Det första jag gjorde när jag kom till Köpenhamn var att skaffa mig några moderna diktsamlingar. Överallt mötte jag klarhet, enkelhet, mjukt behag. Kanske är det så att traditionen bottnar alltför djupt i danskarna för att de med samma glada aptit som vi skall våga sig på experiment. Kanske är det kriget som gjort danskarna ovilligt stämda mot allt som inte är rent och enkelt mänskligt. Någon Eliot-skola existerar inte i Danmark. Den klassiska linjen går över Seedorff, Kristensen och Per Lange ända fram till den gudabenådade unga köpenhamnsflickan Tove Ditlevsen. Jag tror för min del att vår egen moderna lyrik – därmed menar jag de senaste tjugu årens produktion – är både intressantare, mera mångskiftande och kanske också av högre resning än den danska. Men mot bakgrunden av den infrusenhet, den intellektuella kramp och den ångest som utmärker vår allra yngsta lyrik var det ljuvligt att läsa den danska. Det var som att, efter att under vintern ha varit sysselsatt med invecklade schackproblem, plötsligt komma ut i solen och se att vårblommorna skjutit upp runt huset. Den danska vintergäcken – vår snödroppe – fann jag både på Langelinje och i den unga danska lyriken.