Har Amnesty blivit för goda för sitt eget bästa?
På drygt 60 år har Amnesty International gått från att skriva brev med vädjanden om amnesti för samvetsfångar till att bevaka i stort sett alla former av mänskliga, sociala och ekonomiska rättigheter. De alltmer frekventa klavertrampen väcker frågan om organisationen samtidigt tagit sig vatten över huvudet.
På 1980-talet var jag medlem i en lokal Amnesty-förening i Uppsala. Vid våra möten skrev vi brev till regeringar med vädjanden om att frige (ge amnesti åt) så kallade ”samvetsfångar” – personer som satts i fängelse på grund av sina politiska eller religiösa övertygelser. Just denna aktivitet utgjorde då kärnan i Amnestys verksamhet, och hade gjort så alltsedan grundandet 1961. Övriga inslag i organisationens arbete var att skicka observatörer till rättegångar, mobilisera opinionen och hjälpa fångarnas familjer. Organisationen bildades av den brittiske juristen Peter Benenson (1921–2005) i London, i kölvattnet efter en artikel han publicerat i tidningen The Observer den 28 maj 1961, ”The forgotten prisoners”.