Elin af Klintberg: Lyxlivet ger en bitter eftersmak
Jag läser en intervju med en beklämd Michael Douglas som fortfarande, 32 år efter Oliver Stones film Wall Street, blir påhoppad av unga brats som vrålar ”Gordon – you’re the man!”. De menar så klart finanshajen Gordon Gekko, populärkulturens största stekare som trots sin girighet och total avsaknad av moralisk kompass, förblir älskad och beundrad. Man skulle ju kunna tro att det var tvärtom, att filmens sensmoral som skildrar fallet från lyxlivets piedestal till att skaka galler, skulle avskräcka, men icke.
Backslicken och livsstilen lever fortfarande vidare i ett romantiserat sken. 80-talets yuppie är ingen kvarleva från svunna tider: 2019 är stereotypen mer levande än någonsin. Gordon Gekkos mantra Greed is good är inte bara något som syns i backspegeln: gång på gång visar både bolag och businessprofiler att girighet är vårt nya rättesnöre. Redan 2015 hävdade Oliver Stone att Wall Street-kulturen idag är sju resor värre än den han skildrade på 80-talet.
Alla tror på att pengar är verkliga, det är den enda religionen, säger svenska karaktären Adam i norska Exit som är NRK:s stora tv-satsning den här hösten. Serien bygger på djupintervjuer med personer från Oslos finansvärld (i Norge rasar spekulationerna kring vilka männen är i verkligheten) och har resulterat i de mest vidriga karaktärer jag någonsin sett på en skärm. Här får vi möta fyra snorrika överklassmän som tillbringar mesta delen av sin tid med att snorta kokain, knapra viagra och festa med prostituerade medan deras fruar, barn och au pairer väntar hemma i tron att männen jobbar sent. Just det, svenska Adam är den enda som inte har barn, han är steriliserad. Men det är inget han berättat för sin fru som efter fem år av intensiva försök skuldbelägger sig själv.
Killarna ljuger, bedrar, slåss och förnedrar (mestadels kvinnor) med en sådan intensitet att Patrick Bateman framstår som en skön typ i jämförelse.
När Adam backar ut sin Porsche från den moderna trävillan i Oslos fina förort känns det som att se dubbelt. Precis samma scen har gått på repeat i svenska serien Fartblinda (baserad på Carolina Neuraths bok med samma namn om HQ-krashen). Då var det Peder Roth, vd för ST-banken, som satt bakom ratten. Båda serierna vilar tungt på fascinationen för bankmännens utsvävande och bitvis dekadenta lyxliv. Men något med de stiliserade bilderna av statussymboler – båtar, klockor, bilar, lyxhus – i motljus eller drönarperspektiv lämnar en bitter eftersmak.
Jag vet att det är tänkt att vi ska tycka synd om männen som har allt men som ändå saknar riktig mening i livet. Problemet uppstår då lyxlivet glorifieras så intensivt att tusentals unga ekonomistudenter och bankers kommer att uppleva serierna som en sann inspirationskälla för allt från stiltips till lifegoals.
I serien Fartblinda hyrdes Isabella Löwengrips lyxkåk på Lidingö för att gestalta Peder Roths exklusiva livsstil. Och medan kamerorna rullade i den nybyggda villan på Elfvik överöste Isabella Instagram med bilder från privatjeten, lyxhotell och den sanslöst dyra lägenheten på Manhattan för 150 000 i månaden. Men precis som i nämnda film och serier ovan rämnade fasaden. Idag är privatkocken kickad, bolaget på randen till konkurs och lyxvillan ute till försäljning. Så nu återstår bara frågan: när kommer tv-serien?
