RecensionNya romaner
Elegant roman blir offer för egen stilsäkerhet
Hanna Nordenhöks ”Caesaria” håller högsta kvalitet, och kommer att hitta läsare som beundrar och kanske till och med älskar den. Men prosan är så sträng att den etablerar ett järngrepp om tillvaron, och böjer allt efter sin egen ram.
Hanna Nordenhöks fjärde roman heter ”Caesaria”, och handlar om en flicka med samma namn. Det har hon inte fått av någon av sina föräldrar, utan av doktor Eldh, som vid hennes födelse utförde sitt livs första kejsarsnitt Caesarias mamma avled i sviterna av operationen, men i stället för att lämna flickan till fattigvården tog doktor Eldh henne till gården Lilltuna, där hon uppfostras i sträng isolering från omvärlden. Då och då kommer han till henne med presenter, håller läxförhör och berättar ännu en gång om hennes märkvärdiga födelse – vid sådana tillfällen passar han ibland också på att visa henne moderns skeva bäckenben, som gjorde operationen nödvändig.
Romanens berättare är Caesaria, och i den finns bara det som uppträder i hennes egen begränsade synkrets. Det är tjänstefolket på Lilltuna, doktor Eldh och den mystiske man som kallar sig mäster Valdemar. Om den intilliggande staden och samhället i övrigt får vi bara veta vad Caesaria själv lyckas avlyssna från sina vårdare – eller, om man föredrar det uttrycket, fångvaktare – eller skymtar i brev från doktor Eldh och tidningsfragment. I mitten av hennes värld står Lilltuna, och de centrala händelserna i den berättar hon ofta flera gånger om.