RecensionNy poesi
Akut tomt efter den som dött för tidigt: ”Golvar mig”
Diskmaskiner, destruktivitet – och att inte vilja fira jul utan den som fattas. I Anna Hallbergs sjunde diktsamling möter vardagen med barnen det ofattbara i döden. ”En del sticker särskilt ut”, skriver Sebastian Lönnlöv.
Poeten och litteraturkritikern Anna Hallbergs debuterade 2001 med ”friktion”, som blev något av ett språkmaterialistiskt portalverk. Det säkra anslag som rymdes redan i debuten har sedan utvecklats och komplicerats i fem diktsamlingar, från helgjutna helheter som ”Mil” (2008) till intressant spretiga verk som ”Chow chow” (2017), och Hallbergs sjunde diktsamling lägger sig någonstans mellan dessa två ytterligheter. Här finns tre distinkta delar, som skiftar form både mellan och inom delarna, men som med hallbergska mått experimenterar ytterst måttligt.
Den första delen, ”Rum”, växlar mellan fragment och längre sammanhang, liksom mellan konkret vardag – diskmaskiner som ska tömmas, matkassar som ska bäras – och etiska frågor kring hur en poet får (eller inte får) skildra sina egna barn. Det handlar om kärlek och arbete, om mamma som verb, men också om mammor som mörker. Om viljan att skada och ha sönder, eller att tvärtom bevara och vårda. De grova orden är påfallande många, tonen bitvis rå och andra gånger bara naken: ”att föräldrarna är små. mindre. // taffliga, mänskliga. tussar.”