En oroväckande likgiltighet för språket
Får man be om en mer medveten, intresserad och rentav respektfull inställning till det enda redskap för mellanmänsklig förbindelse som vi alla verkligen äger? Stig Strömholm skriver om ett språkbruk som vittnar om en djupgående misstänksamhet mot bildning.
Vi som sällan lyckats slå i en spik på rätt ställe och i rätt vinkel mot underlaget, vi bör sannolikt vara djupt tacksamma över att få leva i ett land som i de allra flesta betydelsefulla hänseenden domineras av smeder och timmerhuggare. I deras värld är det saken (spiken, eller var det möjligen skruven?) som står i centrum, inte sakens namn – det är den kreativa verkstaden, inte det pratiga kontoret. Det talade och skrivna ordet förmår sällan påverka deras sinneslugn. Och detta gäller även sedan smederna, som fallet numera ofta är, har sublimerats till ingenjörer och skogshuggarna till ekonomer. Det är först flera led längre fram i näringskedjan – om och när de börjat söka sin bärgning som konsulter, varvid de oundvikligen möter ordets sanna brödra- och systraskap, de avsuttna politikerna – som en del av dem börjar tillmäta språket någon betydelse.