En lika dumdristig som underbar provokation
En fiol vars historia visar sig vara intimt sammanvävd med den stora historien, religionskrig, kolonialism och förintelseläger. Det är den otippade huvudpersonen i Jaume Cabrés skakande och hypnotiska roman ”Jag bekänner”.
Jaume Cabré, född 1947 i Barcelona, är en spansk författare och manusförfattare. Han räknas som en av de mest framstående av de nutida författarna som skriver på katalanska och har utöver sina romaner även skrivit ungdomsböcker och manus för film, tv och teater.
En roman på nästan 900 sidor vars huvudperson är en gammal fiol. Insmickrande kan man verkligen inte kalla den katalanske författaren Jaume Cabré, som nu introduceras på svenska med den monumentala ”Jag bekänner”. I en tid av bildskärmar och snabba medier, där uppmärksamhet blivit ett lika eftertraktat som svåruppnått tillstånd, måste det betraktas som en provokation, lika dumdristig som underbar, att ens föreställa sig att människor skulle ha tid och förmåga att dra sig tillbaka timmar och dagar och nätter för att ägna sig åt den långsamma läsningens konst.
För det är inte bara en väldigt lång bok, den kräver också läsarens aktiva medverkan och fullständiga uppmärksamhet. Inte för att den i sina beståndsdelar eller som helhet skulle vara anmärkningsvärt svårläst, inte alls. Tvärtom har den, när man väl arbetat sig in i den, en närmast hypnotisk kraft. Men den bjuder också motstånd.