Hon snuddar vid döden – och skriver om det

En ensam ung kvinna tar en lunchpromenad vid foten av ett berg och runt en tjärn, när hon på den ödsliga stigen plötsligt möter en leende man; samma man som hon bara en stund tidigare mött och som borde vara på väg i rakt motsatt riktning. Han väntar på henne. Slår följe med henne. Med ursäkten fågelskådning lägger han kikarremmen om hennes hals. Hon pratar och pratar tills hon mirakulöst nog krånglat sig ur situationen och kan återvända till jobbet på pensionatet vid bergets fot. Hon har undkommit.

Maggie O’Farrell inleder sin personliga textsamling ”Jag är, jag är, jag är. Ett hjärtslag från döden” med den här gastkramande historien, om hur hon som artonårig säsongsarbetare i en turistidyll möter en man som var på vippen att bli hennes död. Berättelsen blir dessutom otäckare än så. Såhär beter jag mig när jag läser O’Farrells nära döden-texter: jag flämtar, drar efter andan, håller andan, andas ut. Ny text, börja om, repetera.

”Det är inget unikt eller speciellt med en näradödenupplevelse. De är inte sällsynta. (…) Vi vandrar alla omkring i ett omedvetet töcken, lånar tid, fångar våra dagar, undkommer vårt öde, slinker igenom kryphål, ovetande om när bilan kan falla”, skriver O’Farrell. Och visst har hon rätt i att de flesta av oss har någon sådan historia, av den där sorten som hemsöker en nattetid med sitt ”tänk på vad som kunde ha hänt”. En särskild sorts fasa. Men Maggie O’Farrell har nog ovanligt många berättelser av det här slaget.

”Jag är, jag är, jag är” består av ett femtontal texter, och de är alla döpta till något som har med kroppsdelar och organ att göra; ”Hals”, ”Lungor”, ”Kranium”, ”Blodomlopp” och så vidare enligt saklig modell. De behandlar sjukdomar, olyckor och hotfulla situationer genom författarens liv, och rör sig från barndomens ”vattendelare” – en hjärninflammation som få trodde hon skulle överleva – och fram till en ohygglig simtur på Zanzibar, med den lilla sonen på ryggen, trettio år senare. Bokens sista, långa, avsnitt heter ”Dotter” och i den texten berättar O’Farrell om sin dotters atopiska eksem och hennes svåra allergi, om de flera akuta bilfärderna till akuten efter ännu en anafylaktisk chock. Det är ett liv i ständig beredskap, i konstant skräck.