Gösta Berlings sagaGösta Berling tolkas som skräckromantisk Faust

Det sociala fallet. Det märkvärdiga med sagan om Gösta Berling är att Selma Lagerlöf ständigt återkommer till lustan att släppa greppet. Gösta trillar från predikstolen – full av brännvin och tvivel. Lagerlöf presenterar en hel rad av kvinnor som dras till honom och den förtvivlan han bär: Anna Stjärnhök, Marianne Sinclaire, Elisabeth Dohna. Samtliga vill släppa vardag och förnuft för att överlämna sig åt passionen och falla från alla stränga regler som konstituerar den värmländska bruksadeln.

”Gösta Berlings saga” är en sönderbruten mytologi. Sintram går omkring som en Mefistofeles och kräver själar. Majorskan är välvillig och maktlysten på en och samma gång. Det jämna dussinet kavaljerer hyser hon som dionysiska lärlingar, ledda av just Gösta Berling – en Faustfigur som lider med full Jesuspotential. Det som saknas är en Gud. Selma Lagerlöf försåg aldrig sin mörka saga med en pärleport. Värmland är mörkt, såsom jordelivet. Bara den som kan acceptera smärtan, kan finna någon sorts ro.