”Gud har gett oss en ny dotter i Sverige – Malin”

Grekiska ön Samos den 28 oktober 2015.

Himlen var klarblå när den överfulla gummibåten punkterades mot klipporna. Skriken när 50 vettskrämda människor som inte kan simma föll i vattnet ekade.

Helvetet i den IS-kontrollerade hemstaden Raqqa i Syrien byttes mot en dödskamp.

Den 30-åriga läraren Abeer Albisir kämpade för sitt och treåriga dottern Laeans liv när flytvästen långsamt gled av.

Laean tyngdes i vattnet av sin finaste vinterjacka, som hon tagit på sig för att möta sina nya kompisar i Europa.

De kunde inte simma. Räddningen kom i form av Gula Båtarna och Laean lades som en livlös trasa på bakre däck. Där gav SvD:s fotograf Malin Hoelstad hjärt- och lungräddning. Om och om igen. Och igen. En brun hårslinga stack ut utanför filten som till slut lades över henne.

Laean Swirakly begravdes den 2 november 2015 på Samos kyrkogård, nio dagar innan hon skulle ha fyllt fyra år.

Ett år senare, Borås den 31 oktober 2016.

Två mörkbruna ögon öppnas. Vardagsrummets persienner silar solstrålen rakt mot ett litet leende, mitt i Borås.

Mamma Abeer Albisir böjer ner sig från sin fåtölj och det brummar svagt från en röd lokalbuss utanför huset.

– Gud har gett mig en ny dotter. Hon heter Malin, säger hon.

Det månadsgamla barnet ligger i rödvit sparkdräkt i sin säng på den blå trasmattan. In genom dörren kommer SvD:s Malin Hoelstad med kameran i famnen. Hon hejdar sig mitt i steget när hon ser den lilla mitt i rummet.

– Å herre gud.

Malin Hoelstads kamera dunsar i golvet innan hon glider ner på knä. En månad tidigare fick hon ett sms: Kunde tänka sig att få ett nytt människoliv uppkallat efter sig? Nu träffas de för första gången.

Malin och Malin.

Det är ett år sedan gummibåten kapsejsade. En väntan som tärt på familjen Swirakly; Abeer och hennes man, telekomtjänstemannen Tarek som sitter bredvid henne och den nu 3-årige sonen Ziad som hänger med armarna runt pappas hals.

I lägenheten bor också Tareks bror Khaled, kassör på Pepsi Colas syriska finansavdelning och hans sexårige son Rodan. Även de var en viskning från döden på Medelhavet, fastklamrade på en plywoodskiva för ett år sedan.

Totalt var de sex som flydde och fem som kom levande fram. Men mitt i den bottenlösa sorgen efter Laean letade sig ett ljus in.

Det var den 19 september. Värkarna satte in lagom till läggdags och klockan 03.40 den 20 september föddes Malin på Borås BB, medan pappa Tarek höll Abeers högra hand.

– Jag fick klippa navelsträngen, det kändes nästan som om den var av plast, säger han. Han blev pappa för tredje gången men var för första gången med vid en förlossning. Det är ovanligt i Syriens manskultur.

– För mig kändes det viktigt att vara med, säger han.

På den blå mattan söker mörkbruna ögon sin mamma.

– Det här är väldigt, väldigt speciellt, säger Abeer och harklar sig.

Om Laeans öde pratar man inte. Det är för jobbigt.

Det klirrar av porslin. Gänglig, rakryggad och avslappnad påminner Tareks bror Khaled om Barack Obama när han stegar in från köket med kaffebrickan, på vilken fartvinden nästan omärkligt lyfter ett myndighetsbrev.

Khaled hade inte råd att betala 1 000 dollar för alla familjemedlemmar. Frun Nazi, den andre sonen Abid och dottern Sham är kvar i gränsstaden Latakia i Syrien. Ett beslut som de får leva med hela livet.

Kaffet ångar ur kopparna på den vitblommiga vaxduken – när det är dags för dagens familjesamtal. Khaled håller upp mobilskärmen där familjen från Syrien dyker upp. De kala väggarna i den provisoriska lägenheten syns bakom. Ett spontant arabiskt ordflöde flödar i rummet och det skojas friskt.

Khaleds ansikte tycks förvridas av längtan när han ska lägga på.

Efter samtalet frågar vi tolken Ahmad om läget i Latakia. Han är förlovad med Khaleds syster, tittar ner i bordet och ler snett.

– Runt deras lägenhet är det lugnt. En mil utanför staden pågår regelrätta strider.

Det är den jihadistiska terrorstämplade rörelsen Jabhat al-Nusra som strider mot regeringsstyrkor.

Påtåren hälls i kopparna och vi kommer in på framtiden.

Planer, tunna som glas, uttalas försiktigt, som om de kunde krossas när som helst. Tarek kan tänka sig att bli vaktmästare, Abeer fortsätter gärna som lärare och Khaled får något mörkt i ögonen.

– Jag vill återförenas med min familj. Men jag ska fundera på jobb.

Khaled harklar sig, drar försiktigt ut ett A4-papper ur kuvertet, som vore det en guldtacka.

Asylutredning, står det. Intervju. I Göteborg, efter ett år av väntan och han undrar: Ska han få uppehållstillstånd? Och framför allt: Får han ta hit familjen?

Utanför Landvetter, den 1 november, 8.31

Vindrutetorkarna sveper taktfast på motorvägen till Göteborg.

Den gnejsrika bergväggen svischar förbi. Khaleds axlar är under öronen. Han tycks stirra in i det västsvenska gråbergets kärna från platsen till höger i baksätet innan han vänder sig och stryker sin son på kinden.

Rodan sitter tryckt mot sin pappa i mittensätet, spelar en syrisk sång på pappans mobiltelefon. Den handlar om hopp.

Migrationsverket i Göteborg, asylprövningsenhet 7, 9.11

Rum 14 står det på dörren som står öppen. Rodan och Khaled flätar samman sina händer i öppningen.

Rummet de väntat ett år på att få besöka är på tio kvadratmeter med en enda väggdekoration: Migrationsverkets säkerhetsregler i sex punkter.

Handläggaren och tolken hälsar välkommen. Khaled sätter sig och låter blicken fastna på de två kvinnorna i 35-årsåldern bakom det lilla skrivbordet. Rodan hoppar upp i Khaleds knä.

Nu har han en timme på sig. Att berätta sin historia.

Familjen Swirakly kom till Sverige den 16 november förra året, åtta dagar innan regeringen vred åt asylreglerna som ett skruvstäd. I klartext omöjliggjordes då anhöriginvandring.

Khaled frågade alla han mötte: Skulle han få träffa sin fru igen? Efter ett tag förstod han att den nya hårda lagen inte verkade gälla honom – han hade anlänt innan regeringen kom med beskedet.

Men ingen kunde ge ett rakt svar. Lagen verkade bara vara ett förslag. Han har gott om tid att tänka. På dagarna. Om nätterna. När han trodde att sonen Rodan inte såg lät han ansiktet bli naket och ögonen svarta.

Smärtan har paralyserat honom från att lära sig svenska. Tänka på jobb. Framtid.

Först i juli blev det formellt klart att han får ansöka om anhöriginvandring. Men först måste han själv få uppehållstillstånd.

Dörren till rum 14 öppnas, Khaleds ansikte lyser i dörröppningen och det har gått nästan exakt ett år efter ankomsten till Sverige. Mötet tog en timme.

– Det gick bra. Hon frågade bra och relevanta frågor, nu får jag vänta i två veckor.

Den 10 november, 10.25, ett googleöversatt meddelande från Khaled på Messenger:

”Jag har beslut och Rodan!”

De fick liksom Tarek och Abeer permanent uppehållstillstånd. Hade de anlänt åtta dagar senare till Sverige 2015 hade de varken fått det eller möjlighet att få hit anhöriga. De skattar sig lyckliga.

Ändå ligger Khaled vaken i vargtimmarna. Hans ögon är vidöppna.

Hans familj måste nu ta sig förbi stridsområden för att flyga till en svensk ambassad utanför Syrien för prövning. Om det går några flyg. I dag hänvisar svenska UD till ambassader i närområdet. Men då måste familjen söka visum för att åka dit. Det får de inte.

Khaleds tankar mal.