Det obegripligt mörka
Det är obegripligt hemskt. 2022 års Almedalsvecka var till en början ovanligt trevlig, i sitt mindre format och mer avslappnade tillstånd. Och så hände det som inte fick hända, ett bottenlöst svart mörker.
Precis som så många andra befann jag mig precis i närheten av den plats där Ing-Marie Wieselgren, svensk psykiater och nationell samordnare för psykiatrifrågor på SKR, blev knivhuggen till döds. Det var ju mitt i hjärtat av Visby, under den mest aktiva tiden på dagen. Vi noterade ljuden från ambulansen när vi skulle betala för en lunch på en restaurang ett hundratal meter ifrån Donners plats, och när vi kom ut på gatan såg vi bilarna på torget. Spekulationerna om vad som kunde ha hänt inbegrep inte dödligt våld.
Den första texten handlade om iakttagelsen att ”vi:et” är så flexibelt, precis som författaren Lasse Berg konstaterat i sina läsvärda böcker om mänsklighetens historia. Det finns vi:n som handlar om valda tillhörigheter, som det jag just nu ser i Netflixserien om The English Game och den brittiska ligafotbollens födelse. De som kommer till Almedalen har mycket gemensamt, och även om det ägnas stor möda åt att identifiera konfliktlinjer, skapade dådet ett ”vi” som omfamnade både almedaliter och dem som inte var på plats, men kände sorg och chock.
Min andra text handlade om reaktionerna som följde efter dådet. Det finns stor risk, när dramatiska saker sker, att vi i ivern att lägga pusslet för vår förståelse, drar iväg för fort. Här blir sociala medier ett tveeggat svärd. Den goda sidan är det gemensamma torget där information kan delas snabbt. Den andra sidan är att samtliga sådana plattformar också driver poserande och narcissism. Viljan att trycka sin förklaringsmodell på omgivningen kan både leda till förhastade slutsatser och ett överlägset tonläge – ingetdera gynnar ett gott samtal.