RecensionBiohösten 2017
Att se leken i ”barnehagen” fungerar som terapi
Den väldigt svår att få tag på, kärleken, försäkrar en pojke i Margreth Olins film om tillvaron på en norsk förskola. Ett av många vackra ögonblick i en dokumentär som är rena terapin för en småbarnsförälder.
Medan daghem blivit obsolet som benämning på svenska förskolor och dagis allt mindre rumsrent håller sig Norge alltjämt med sitt ”barnehage”, vilket tycks av betydelse i Margreth Olins ”Barndom”, den produktiva norskans senaste dokumentär som utspelar sig på en naturnära förskola utanför Oslo. På svenska signalerar ordet ”barnehage” något inhägnat, men det säger i så fall föga om barnen här, inte att betrakta som boskap så mycket som fria varelser mitt i naturen. Vi får följa dem under ett år, små och större barn, från höst till sommarlov, genom årstidernas skiftningar. De firar lucia, påsk och födelsedagar, spelar dockteater, drar ramsor, går på styltor, funderar tyst och filosoferar högt.
Pedagogiken bygger på att leken är barnets jobb, berättar en tidig textskylt. Annars är filmen så gott som renons på förklarande påbud – inga intervjuer, ingen berättarröst, bara kameran som följsamt registrerar aktiviteter inne och ute, på sin höjd förstärkt med stämningsbilder och piano. Pedagogerna själva är lågmälda vardagshjältar, inte minst Kristofer som behärskar alla sysslor och aldrig brusar upp.