Hamrar in en poäng som redan är gjord

Snart måste det komma en twist, tänker jag cirka femtio sidor in i Lena Liljendahls ”Som en riktig man”. Snart, snart kommer den. Men den kommer aldrig. Liljendahls debutroman bygger på en enda enkel idé – att vända uppochned på de klassiska könsrollerna – och det är ett alltför klent underlag.

Johan är en typisk man i det samhälle Liljendahl skissar upp; han har drömt om barn och bröllop hela sitt liv, och när hans fru Sara nu väntar deras första barn är förväntningarna på den långa föräldraledigheten stora. Det är mannens jobb att ta hand om barnen, men de besöker regelbundet mammornas jobb där det finns lyxigt inredda rum där de kan amma en stund varje arbetsdag. Johan oroar sig för att prestera dåligt på jobbet, för att inte bli en tillräckligt bra pappa, för hur han ser ut. Såhär kan en typisk mening låta: ”Nej, att kvinnor skulle gå runt och dra in magen på det sätt som män ofta gjorde var helt otänkbart. Det vore direkt ohälsosamt för dem.”