RecensionDans
En queer faun som gäckar alla etiketter
Dinis Machados version av ”En fauns eftermiddag” skapar ett tryggt rum runt ett queert solo. Dansaren Mandi Tiukkanen är ett föränderligt väsen.
Den faun som förkroppsligas av dansaren Mandi Tiukkanen i Dinis Machados version av ”En fauns eftermiddag” är en sökande gestalt. En faun som både verkar vara säker på sin identitet och som inte vill låsa fast den vid någon position. I Dinis Machados föreställningar befinner sig den dansande kroppen inte bara i rörelse utan även alltid i ständig förändring. En kropp påverkad såväl av rummet som av situationen den här och nu befinner sig i, oavsett om det handlar om politiska begränsningar eller som här om mer lustfyllda övningar.
Samtidigt är det knappast någon stillsamt trippande faun på upptäcktsfärd i en skogsglänta vi möter här. Tvärtom är det en ystert uppvaknad och stundtals illmarigt leende faun som ovanpå sin blå brottardräkt med kraftiga remmar spänt fast en väl tilltagen och skär strap-on dildo. Som en del av en scenkostym som bokstavligen lyfter fram det fysiskt ansträngande, det atletiska, fungerar det förvånansvärt väl. Den påtagliga närvaron av någonting som liknar ett könsorgan finns där men hänger så att säga inte i vägen för helheten.