Tonåring blir operafrälst – charmigt och välspelat

Ungdomar som sitter på en strandmur och tittar ut över det glittrande havet medan de funderar på sin framtid är en återkommande bild i Yohan Mancas debutfilm. Någonstans bortom horisonten tycks svaret finnas. Filmen utspelar sig vid den franska sydkusten, det sägs inte var, ett turistställe av enklare slag. Huvudperson är 14-åriga Nour (Maël Rouin Berrandou), yngst i en brödraskara på fyra. Den äldste Abel drar sig fram som hantverkare, Mo försörjer sig som strandraggare eller rättare sagt poolraggare på hotell medan Hédi säljer knark. Pappan är död. Mamman är hemma och ligger i koma. Hennes pojkar vill inte att hon ska dö ensam på sjukhuset.

Som söner till immigranter och boende i ett fattigt område är framtiden oviss för dem. Fotboll på stranden är det främsta nöjet. Den enda med ett mål förutom att överleva är Nour. I motsats till sina bröder har han ett intresse, operamusik. Han lyssnar idogt när Pavarotti sjunger arian ”una furtiva lagrima”, ”en smygande tår” ur ”Kärleksdrycken” av Donizetti och försöker sjunga med. Förklaringen till att han valt just det stycket kommer längre fram i filmen.