Kvinnorna som skrev mot stormen
I berättelsen om den tyska litteraturens framväxt har de manliga författarna ofta satts i första rummet. I sin porträttbok om landets ”diktarinnor och tänkarinnor” låter Katharina Herrmann istället den kvinnliga litteraturhistorien framträda i 20 små biografier över kända och mindre kända författare.
Jag har nyligen haft nöjet att få dyka ner i österrikiska Veza Canettis samlade litterära produktion. Föramnet Veza torde vara ett lika okänt namn i det allmänna litterära medvetandet som efternamnet är känt, då det ju bars av Nobelpristagaren Elias Canetti. Men att också hustrun Veza kunde titulera sig författare var alltså länge allom obekant, och inte undra på det när det skulle dröja över ett halvt sekel efter tillkomsten av hennes verk innan de slutligen kom ut i bokform på 1990-talet. Under sina 30 år som maka och ”verksam i Canettis tjänst”, som hon själv en gång uttryckte det, handlade det mest om att uppmuntra Elias i hans författarskap. Sin egen litterära verksamhet lade hon däremot åt sidan, och fick begränsa sig till att på lediga stunder skissa på tilltänkta skrivprojekt, som dock aldrig hann fullbordas. Vezas författaröde hade kunnat platsa i tyska Katharina Herrmanns bok ”Dichterinnen & Denkerinnen” (Reclam Verlag), som i höstas kom ut i en ny upplaga.