Så här ser världen ut för den som är fördomsfri
Redan på 1930-talet började Marguerite Yourcenar skriva på ”En okänd man”. Först ett halvsekel senare, efter partnern Grace Fricks död, gav den stora franska författarinnan ut det hon kom att kalla sitt ”andliga testamente”. Nu finns boken på svenska.
Det finns ett berättartekniskt problem nästan alla författare som skriver romaner står inför. Mycket förenklat handlar det om hur självständiga de låter sina romanfigurer vara. Alltså: hur lika eller olika författaren de blir – språkligt, temperamentsmässigt, ideologiskt – och vad författaren gör för att läsaren ska betrakta dessa likheter eller olikheter som trovärdiga.
I en självbiografisk, eller autofiktiv, roman undviks detta självständighetsproblem mer eller mindre helt. Här kan ju berättaren utan vidare sammanfalla med författaren. Tydligare blir det däremot när en författare skriver om andra än sig själv. Men det vore fel att säga att det är själva graden av självständighet som gör en romanfigur bra eller dålig. Snarare beror det på hur författaren får läsaren att leva sig in i figuren så pass att författarens närhet eller distans till figuren upphör att vara just ett problem.