Därför ska vi bry oss om en krigande fransk poet

I Frankrike är det en stor komplimang att beteckna någon som poet. En poet förmår att se och formulera tillvarons djup och mångtydighet, en poet har något slags direktkontakt med själen, inte bara i sig själv utan också i andra. Med ord kan poeten skapa den rikare verklighet vi andra kanske anar men inte förmår tydliggöra. Genom dikten vidgas den mänskliga erfarenheten.

I Cyrano de Bergeracs 1600-tal står skönhet högt i kurs i relationerna man–kvinna. Precis som i dag. Med lagom rufsiga lockar och en blick fylld av åtrå lyckas den hopplöst korkade Christian (Alexander Jubell) charma den jungfruligt undersköna Roxane (Karin Lithman). Men poetisk är inte denne kadett. Hans visioner om kärlek sträcker sig inte längre än det platt instrumentella ”jag älskar dig”, upprepat utan variationer, med syftet att uppnå en kyss och kanske lite mer av begärsobjektet.