RecensionScenhöst 2018
Den onda viljan som evighetsprojekt
Ondskan har en arvtagare i Fausts kvinnliga lärjunge Iris Wagner. När den prisade duon Jens Ohlin och Hannes Meidal nytolkar ännu en klassiker blir det en vacker men något abstrakt diskussion om övergrepp men också om syndabockar.
Faust är död. Nu ska lärjungen Wagner ta över, Iris Wagner. Hon ska leda verksamheten och stå för Huset – som visar sig innehålla alla möjliga varelser: en något sliten, avslappnad hund, två skvallriga intriganter samt Nepomuk som är en blind kvinna som just tagit sig upp från den förut mycket ordentligt låsta källaren. Till sist också en fladdrig, osäker yngling med ambitioner vid namn Serenus Zeitblom.
Radarparet Jens Ohlin och Hannes Meidal har levererat en rad vassa och mycket egna tolkningar av klassiker, senast ”Hamlet” på Teater Galeasen som fick SvD:s Thaliapris 2017. Den här gången har man utgått från berättelsen om ”Faust”, särskilt på det sätt som Thomas Mann formulerar den via romanen ”Doktor Faustus” 1947. Faust är här en världsberömd musiker. Han har fått genialitet genom ett avtal med Mefistofeles. Nu har Faust dött, liksom hans stora kärlek Gretchen. Nu ska man göra upp med det gamla.