Ebbas mamma: Jag måste orka för Ebbas skull
När Ebba Åkerlund dog i terrordådet på Drottninggatan 2017 förlorade Jeanette Åkerlund i ett slag motivation och riktning för sitt liv. Under ett och ett halvt år har hon kämpat för att återfinna mening. I sin första stora tidningsintervju berättar hon om livet efter Ebba och om kärleken till dottern som ger henne kraft.
”Jag måste orka för Ebbas skull. Hon hade inte velat att jag skulle ge upp.”
”Mitt namn är Jeanette Åkerlund och jag är mamma till Ebba Åkerlund som omkom i terrorattacken i Stockholm bara 11 år gammal. Ebba prenumererade på SvD Junior. Hon uppskattade tidningen väldigt mycket. Jag skriver till dig då jag har en idé som jag gått och funderat över.”
Så börjar ett mejl som kom till redaktionen i våras och som blev starten på ett samarbete vars syfte är att inspirera barn till kreativitet och skaparglädje.
SvD Junior som är en nyhetstidning för barn fick många reaktioner från barn efter terrordådet på Drottninggatan. Att en elvaårig flicka hade dött berörde många barn och unga.
Att engagera barn i att skriva färdigt en av hennes historier känns jättefint.
Som ett sätt att hedra Ebba, men också för att visa att det går att finna ljus även i det mörka, startar SvD Junior och stiftelsen ”Ebbas änglar” i dag novelltävlingen ”Ebbas historia” där barn i mellanstadiet kan vara med och skriva klart en berättelse som Ebba påbörjat.
– Ebba älskade att läsa och att skriva. Jag hade haft en tanke att göra något med det hon skrivit. De flesta av hennes berättelser är inte avslutade. Att engagera barn i att skriva färdigt en av hennes historier känns jättefint, säger Jeanette.
– Att läsa och skriva var det första för Ebba. Hon satt alltid vid min dator eller med ett skrivhäfte. Och hon lyssnade också mycket på ljudböcker, fortsätter hon.
Vi möter Jeanette i radhuset strax utanför Stockholm. Hon står vid bänken i köket och lägger upp mat till katten Asta. På bänken ligger en tratt i plast från veterinären.
– Hon har varit dålig och jag har åkt in och ut med henne till djursjukhuset. Asta var Ebbas katt och är den levande länken jag har kvar. Hon betyder enormt mycket för mig.
Jeanette kommer precis tillbaka från sitt arbete där hon nyligen börjat arbetsträna på 25 procent.
Ett och ett halvt år har gått sedan den 7 april 2017 när Rakhmat Akilov kapade en lastbil i fredagsrusningen vid Drottninggatan och försökte meja ner så många människor han kunde under en vansinnesfärd som slutade med att han kraschade in i varuhuset Åhléns. Fem människor dog till följd av terrordådet och många skadades och fick men.
Jeanette hade tät telefonkontakt med Ebba under hennes färd från skolan till dess att hon klev av bussen vid Åhléns. På hemsidan till ”Ebbas änglar” har hon beskrivit det fasansfulla dygnet:
”Jag ringer upp Ebba och hon är precis framme vid Sergels torg. Vi kommer överens om att mötas på Rådmansgatan i stället så att vi kan handla på vägen hem. Ebba går av bussen i samma sekund vi lägger på. Min mobil visar att klockan är 14.56. 30 sekunder senare inträffar det värsta som kan drabba en förälder och mitt liv förändras för all framtid.”
På mellanvåningen är Jeanettes sovrum och där sover även katten Asta numera. Tidigare låg hon som en mössa runt Ebbas huvud när hon sov i sitt vindsrum.
I radhuset är det som om tiden har stått stilla. Och ändå är allt förändrat. När Jeanette och Ebba flyttade hit för tre år sedan skräddarsydde de hemmet helt efter sina behov. Ett källarplan med hobbyrum för dem bägge har förblivit halvklart. På mellanvåningen är Jeanettes sovrum och där sover även katten Asta numera. Tidigare låg hon som en mössa runt Ebbas huvud när hon sov i sitt vindsrum. Hennes eget kryp-in som hon var så stolt över. Ebbas rum är i princip orört. Alla gosedjur är kvar. Pennorna med fluff står i sitt ställ, hjärtkuddarna ligger prydligt på soffan och bredvid står bokhyllan med en stor del av Ebbas många böcker. Men här är också sånt som inte brukar finnas i flickrum. Små lappar med hälsningar från vänner som skrivit att de saknar henne.
– Jag är ofta här uppe, säger Jeanette. Det känns fint. Asta är också här mycket. Ibland verkar det som att hon letar efter Ebba. Hon kan också stå och jama vid trappen tills jag gör henne sällskap upp till Ebbas rum.
För Jeanette är det en kamp varje dag för att hitta mening. Att tala om Ebba är något hon tycker om. Då finns skrattet nära – liksom tårarna.
– Hon var omtänksam. Jätterolig att umgås med och lite busig. Det var hon och jag och alla beslut tog jag tillsammans med henne, vilket kanske gjorde att hon var lite brådmogen.
Ebba bodde växelvis hos sina föräldrar som är separerade. För Jeanette var Ebbaveckorna hektiska.
– Hon spelade basket två gånger i veckan, gick och dansade, spelade både gitarr och piano. Och så skulle vi hinna läsa läxor. Så vi hade fullt upp.
Det var sista dagen före påsklovet när katastrofen inträffade. På påsklovet skulle Ebba vara hos Jeanette.
När de var lediga tyckte de om att pyssla. I trädgården finns stentroll de gjort tillsammans, de älskade att grilla och tog ofta kvällsturer med cykel. Och Ebba gillade också att gå på spa. Det var sista dagen före påsklovet när katastrofen inträffade. På påsklovet skulle Ebba vara hos Jeanette. De skulle få gäster och hade bokat rum på Yasuragi Hasseludden och gladdes åt planerna när de strålade samman på väg till jobb och skola på morgonen den 7 april.
– Egentligen var jag ledig på fredagar. Men vi flyttade kontoret den dagen så vi träffades på Rådmansgatan på morgonen. Hon var glad och förväntansfull, pratade om påsken och gästerna från Norge. Hon undrade om hennes påskägg var lika stort som förra året och var spänd inför välgörenhetsloppet de skulle springa på skolan. Tänk om det varit en dag när hon var ledsen över något och jag hade sagt: ”det får vi prata om när vi kommer hem”. Jag är så tacksam för att det inte var en sådan dag.
Mötena på Rådmansgatans T-banestation hade börjat som en slump. Jeanette var på väg till sitt jobb en morgon när Ebba bodde hos sin pappa och de råkade hamna på samma tåg.
– Hon tyckte det var mysigt och sa: ”kan vi inte mötas här varje morgon”. Och det gjorde vi. Jag klev av vid Rådmansgatan och väntade. Strax efter halv åtta kom hon nerspringande. Så åkte vi till centralen och jag följde henne till bussen. På så vis fick vi tio minuter ihop. Varje ögonblick är viktigt i dag.
– En del tyckte att jag skämde bort Ebba. Vi reste ofta, gjorde mycket och levde på många sätt ett liv i turbofart, vilket jag är glad för. Hon hann uppleva mycket och jag fick dela glädjen med henne. Jag har så många fina bilder och minnen.
Den första tiden efter Ebbas död orkade Jeanette knappt lämna huset. Hennes vänner slöt upp, ockuperade huset, såg till att hon fick mat, skyddade henne från trycket utifrån och strukturerade hennes tillvaro. Företaget som Jeanette arbetar på ordnade att en terapeut gjorde hembesök en gång i veckan.
– Från början kunde jag inte ens andas ordentligt. När något sånt här drabbar en har man två val. Antingen ligger man kvar i fosterställning eller så får man försöka göra något som ger mening. Och det är svårt.
Att försöka kämpa sig till ett bättre mående har tagit tid.
– Jag har tvingat mig att göra saker som jag tror att kroppen mår bra av. Om kroppen mår bra ger den signaler till hjärnan. Det är planen. Jag har också ägnat mig åt att göra saker som jag vet att jag tyckte om tidigare – som att träffa vänner och gå på konserter – även om det tagit emot. Jag försöker skratta varje dag, och jag gråter också varje dag. Men jag saknar den där känslan i kroppen när man upplever lycka över att allt är som det ska. Den är svår att hitta.
Rättegången var också en milstolpe och ett stort arbete.
– Att sitta med i rättegången var mycket viktigare för mig än vad jag trott. Från början tänkte jag att det kunde vara bra för där går man ju varje dag igenom förloppet och någon gång måste det ju gå in att det har hänt. För det är väldigt svårt att förstå även om man är utsatt själv.
Det har varit skönt att inte vara ”Ebbas mamma” med alla på stan för det blir väldigt påfrestande, även om de allra flesta vill väl.
Där mötte hon andra drabbade, och hon har fortsatt kontakt med flera. Under hela intervjun nämner hon inte namnet på mannen som dömdes till livstid för dådet. Men hon ville möta honom i rättssalen.
– En del drabbade ville inte att han skulle vara i samma rum när de vittnade. Men jag ville att han skulle vara där och lyssna på det jag hade att säga. I övrigt försöker jag att inte tänka på honom. Jag vill inte att han ska äga mitt liv.
I och med novelltävlingen ”Ebbas historia” har Jeanette också valt att ställa upp på sin första stora tidningsintervju. Att hon inte gjort det tidigare är främst för att hon inte orkat.
– Det har varit skönt att inte vara ”Ebbas mamma” med alla på stan för det blir väldigt påfrestande, även om de allra flesta vill väl. Jag har inte heller velat vara i fokus utan tänkt att det är Ebba som ska synas.
Men på vägen mot att kunna vara till hjälp för andra förstår Jeanette att det finns en betydelse i att hon kliver fram och berättar.
– Jag har fått den här erfarenheten som jag gärna skulle varit utan. Nu är det som det är och jag kan inte låta det passera som meningslöst vetande. Jag vill att den här händelsen som är så mörk ska kunna bidra till något som innebär ljus för andra.
Det kändes viktigt att vara lokal och att hjälpa barn som lever i Sverige. Jag vet att Ebba hade älskat det stiftelsen står för.
Hittills är arbetet med stiftelsen ”Ebbas änglar” det som gett Jeanette mest känsla av mening.
– Från början var jag inne på att hjälpa våldsdrabbade familjer. Sedan kände jag att det kanske skulle bli för tungt. Då föddes tanken att barn som inte har ekonomiska resurser ska kunna få hjälp. Jag utgick ifrån Ebba och att hon var väldigt ambitiös. Det kändes viktigt att vara lokal och att hjälpa barn som lever i Sverige. Man ska inte behöva välja mellan att betala hyran eller låta ett barn åka på fotbollsläger. Jag vet att Ebba hade älskat det stiftelsen står för.
En av insikterna efter det som hänt är att inget går att forcera. Att känna när tiden är mogen och att lyssna inåt är kunskaper hon fått.
Och Ebba finns med hela tiden. Dagligen talar Jeanette med henne i tanken – men även högt.
– Oftast säger jag att jag älskar henne mest i universum. Men jag frågar henne också när jag står inför något viktigt. Om något känns bra på riktigt får jag som en rysning i hela kroppen. Då vet jag att det är rätt. Jag tror starkt på att man kan se tecken. Självklart kan det finnas naturliga förklaringar också, men jag väljer att tänka att det finns svar omkring oss, om vi vill se dem.
