RecensionNya filmer
Tryckkokare där ondskan pyr åt alla håll
Så mycket pågår i varje hörn av den här filmen, så många underintriger snurrar på högvarv samtidigt. Om man uppskattar filmkonst som vågar utmana pekoralet är det här en grekisk sevärdhet.
En surrealistisk snutrulle som utspelar sig i en kusthåla i västra Grekland: kopplingen till titelns Sargassohav är tunn, men den finns där. En av huvudpersonerna, den olyckliga och liksom passiverade och vanmäktiga Rita, jobbar i stans fiskfabrik med att rensa odlade ålar, som, får man föreställa sig, längtar till just Sargassohavet utan att riktigt veta varför.
Liksom Rita och filmens andra huvudperson, den lokala polischefen Elisabeth, frenetiskt längtar bort från det småstadsinferno som heter Missolonghi. Läget vid hav och stränder till trots är atmosfären unken och instängd. Det är frustration och desperation i luften. Elisabeths umgänge, som delvis överlappar Ritas, agerar gränslöst och konstigt. Det är som om folk befann sig i en tryckkokare. Det här kan inte bara pågå, någon form av urladdning är ofrånkomlig.