RecensionBiohösten 2016
Livskris gestaltad med suverän tonträff
Mia Hansen-Løve tar sitt konstnärskap till nya nivåer med filmen ”Dagen efter denna”. Som alltid med lätt hand och helt opretentiöst, skriver SvD:s Karoline Eriksson.
Genom att värva fransk films grande dame Isabelle Huppert till sin femte långfilm tar Mia Hansen-Løve sitt konstnärskap till nya nivåer. Hupperts absoluta gehör och förmåga att uttrycka mycket med små medel gifter sig perfekt med det smarta och nyansrika manuset. ”L'avenir” (”framtiden”, som är den mer rättframma originaltiteln) handlar om en människa som tvingas ut ur sin omloppsbana mitt i livet, och är skisserad på regissörens föräldrars skilsmässa.
Mia Hansen-Løve, dotter till två filosofilärare, gör konsekvent självbiografiskt tonad film om människor i intellektuella kretsar i hemstaden Paris. Även om en av huvudpersonerna råkar vara heroinist, som i debuten ”Tout est pardonné” (2007), så är han också aspirerande författare och undervisar i franska, och hans fru jobbar på Musée d'Orsay. I ”Dagen efter denna” låter Hansen-Løve huvudpersonens yrke – filosofilärare – genomsyra allt. Som alltid med lätt hand och, faktiskt, helt opretentiöst.