RecensionBokhösten 2017
Han lät inte ens döden förstumma honom helt
Som verk betraktat är ”Lutan och ärren” inte särskilt imponerande. Men väljer man istället att se novellsamlingen som en provkarta över Kiš litterära strategier blir boken genast en fin introduktion till mångfalden och spännvidden i hans författarskap.
När Danilo Kiš dog i lungcancer 1989, bara 54 år gammal, hade han sedan länge legat på Joseph Brodskys önskelista över framtida Nobelpristagare. I Sverige svarade Knut Ahnlund med att skriva en engagerad dödsruna i Svenska Dagbladet som beklagade den samtida litteraturens förlust av ”en av sina finaste skribenter”. Några år senare sammanställde Susan Sontag ett urval av Kiš viktigaste essäer och intervjuer i antologin ”Homo Poeticus”, för att på sitt sätt hylla en av de ”oomstritt största författarna under 1900-talets andra hälft”. Hela världen tycktes vara överens om att Kiš död ställde upp dörren till en smärtsam litterär tystnad.
Typiskt nog lät Kiš inte ens döden förstumma honom helt.