Östergrens sorg efter Akademiens helvetesår

Litteratur är framför allt ett sätt att hantera tid, vad man än lägger i begreppet: manipulera tiden, övervinna den – eller helt enkelt begripa sig på den, rentav finna sig i dess gång. Kännetecknande för skickliga prosaister är deras förmåga att ta herraväldet över läshastigheten, att dirigera sina läsare till rätt tempo. Klas Östergren är i detta avseende en mästare, från den kokainfebrila hetsen i ”Fattiga riddare och stora svenskar” till Österlentrilogins alkoholtunga tröghet; med åren alltmer förtjust i en utstuderad sävlighet: författaren stannar ideligen upp och preciserar sig, lägger en detalj till rätta, förlorar sig längs ett sidospår. Aldrig har han haft så lite bråttom att starta en berättelse som med ”Renegater”: där står romanens berättare, författaren Klas Östergren, vid grinden och tittar ut, och vem kommer gående om inte hans egen skapelse Henry Morgan: samme Henry som fyrtio år tidigare tillsammans med brodern Leo hade huvudrollen i ”Gentlemen”, och tjugofem år senare en solistroll i uppföljaren ”Gangsters”. Nu är det 2020 och författaren är tydlig med sin ovilja att gå fiktionen till mötes: det brådskar inte att se efter vad åren gjort med Henry Morgan.

”Renegater” vill leva upp till sin samtids förväntningar på modernitet och angelägenhet. Medan romanen åberopar ett fyrtio år gammalt kontrakt med läsarna, demonstreras samtidigt att detta kontrakt inte gäller längre, och dess litterära universum kläs i nya, medvetna kläder. Vissa berättarstrategier – långa utvikningar, essäistiska partier (essän om snö i konsten imponerar med sitt vida perspektiv och djupa beläsenhet), gycklande redogörelser i allegorisk stil över reella förlopp – vittnar om noggrann läsning av Knausgård och Handke. Författaren berättar om sin lördagsritual med långkok, Glenn Gould och rödvin i ett topputrustat kök och avbryter sig äcklat när en annan författare – igenkännbar som Ian McEwan – gett sin välbeställde romanfigur exakt samma ritual: som om fiktionen i detta fall fråntog verkligheten dess värde. Annars påstår romanen det motsatta: att det är verkligheten – det vill säga Svenska Akademien och turerna kring den – som får författaren att tappa smaken för sitt fiktiva universum. Men eftersom denna olust tar 750 boksidor att bearbeta, kan han knappast helt ha tappat smaken.