Krönika
Trött på högljudda ateister
Gudsförnekarna blir allt mer sturska och högljudda. Ateisterna, de malligaste av människor, tar varje chans att informera oss andra runt matsals- och mötesborden om deras icke-tro. ”Jag är ÖVERTYGAD ateist.” Så det så.
Inget är så enkelt att försvara som ateism. Att i Sverige år 2016 stoltsera med sin icke-tro är som att sitta Vatikanen och hojta att man är katolik. På sin sida har gudsförnekarna vetenskapen. All tro avfärdas med vaga hänvisningar till Darwin, Big bang och evolutionen. Fakta. Punkt. Dessutom – se bara på allt elände som religionen ställer till med. Och alla katolska präster är pedofiler. Och så elaka KD som vill förbjuda homosexualitet, eller? Bevisbördan ligger alltid på den som tror. Förklara dig!
Låt mig därför informera om följande: Jag är INTE ateist. Mitt förhållande till gud är gott och oproblematiskt och har varit så ända sedan kyrkans barnkör och söndagsskola. Många skolkamrater deltog slentrianmässigt, utom de med föräldrar som var ”kommunister”. Vi var inte kommunister så till kyrkan gick vi. I alla fall några gånger per år. Ett par söndagsgudstjänster. Alltid på julafton. Ibland till julottan om man orkade upp. Jag tyckte det var trivsamt om än stundom långtråkigt. Vid ett tillfälle smusslade jag ner Monopol-sedlar i kollekten. Plågad av dåligt samvete erkände jag brottet för min mor varpå jag fick gå till prästgården, ringa på och be om ursäkt. Kanske får jag anledning att återkomma till den anekdoten när jag skriver en krönika om barnuppfostran. Och varje kväll mumlade jag den fina bönen ”Gud som haver barnen kär” tillsammans med någon av mina föräldrar. Det gav en känsla av trygghet.
Detta har gjort att gud eller tro inte är något främmande eller obekvämt för mig. Jag känner mig hemma i kyrkor och religiösa rum, oavsett var de ligger eller vilken religion som utövas där. Jag tror också att kontakten med kyrkan bidrog till att utveckla både min empati och moralkompass. Jag kan inte släppa tanken på att de malliga gudsförnekarna är samma människor som aldrig råkat ut för något allvarligt i livet. Inga trauman och inte allt för mycket motstånd.
När jag nu har egna barn vill jag att de ska bli bekväma med gud. Vi läser ”Gud som haver barnen kär” nästan varje kväll och ibland går vill till kyrkan och tänder ett ljus för ”farmor” och ”morbror Pipo” som bor i himlen. Mina barn, som genom sin argentinska mor är katoliker, bär kors runt halsen som de fick när de döptes. De andra barnen på förskolan tycker sonens potenta silverkors i tjock kedja är ”cool” och vill ha likadant. Och eftersom vi bor på Östermalm har vi förmånen att gå på en förskola där terminsavslutningarna sker i kyrkan. Jag skriver ”Östermalm” därför att i Stockholms mer progressiva innerstadsdelar har jag förstått att detta är ett kontroversiellt ämne. För mig är det kontroversiellt att inte gå till kyrkan och sjunga ”En vänlig grönskas rika dräkt”.
Jag har svårt och se det negativa i att ge sina barn ett komfortabelt förhållande till gud och tro. Vad de malliga ateisterna inte förstår är att relationen med gud inte kräver något. Du kan gå till kyrkan varje vecka eller var tionde år. Det finns ingen närvaroplikt. Väl där är du fri att tänka vilka tankar du vill. De behöver inte motivera eller förklara detta för någon. Det finns alltså ingen motsättning mellan tro på gud och tro på vetenskaplig fakta. Finns gud? Det är en icke-fråga och helt irrelevant.
Vad malliga ateister inte förstår är att relationen med gud inte kräver något
De vackra och praktfulla kyrkorna skjuter upp överallt runtomkring oss, så varför inte utnyttja dem? Det säga att tystnad har blivit lyx. I närmaste kyrka finns alla möjligheter att uppleva denna eftertraktade tystnad. Porten står öppen och tro mig, de blir glada att se dig. Men för de malliga ateisterna är det viktigare att sitta runt middag- och mötesborden och hojta om allt som de inte tror på.
