RecensionNya filmer
En chockversion av verklighetens tragedi
”Utøya 22 juli”. Ingen kommer att lämnas oberörd – men vad tillför filmen om Utøya-massakern, frågar sig SvD:s Sebastian Lindvall. Genomförandet är tekniskt imponerande och dramaturgiskt genomtänkt, men inte utan draghjälp av känslomanipulativa provokationer.
”Ni kommer aldrig att kunna förstå”. 18-åriga Kaja (spelad av Andrea Berntzen med hjärtskärande närvaro), den uppdiktade huvudpersonen i ”Utøya 22 juli”, ser rakt in i kameran. I en enda lång tagning skildras snart massakern som inträffade när Anders Behring Breivik steg i land på Utøya iklädd polisuniform och öppnade eld mot deltagare på AUF:s sommarläger.
Några minuter in i filmen, under det lilla lugnet före stormen, spekulerar ungdomarna om bomben som just detonerat i Oslo. Vilka ligger bakom? Visst måste de ha varit muslimer? Kaja har i sin tur blivit ovän med sin lillasyster och när helvetet bryter löst måste hon hitta henne. Tillfälliga grupperingar, desperata mobilsamtal, hätska diskussioner om flyktvägar och snabba steg mot nya gömställen. I bakgrunden ekar skotten. Inga livlinor eller förklaringar serveras, men den självuppoffrande Kaja väljer ofta bort de (till synes) säkraste alternativen för att fortsätta leta.