När allt blev relativt – utom sanningen
Postmodernismen utmålas ofta som hejdlöst relativistisk. Men när Jean-François Lyotard på 70-talet formulerade idén om slutet på de stora berättelserna var det i första hand en misstänksamhet mot maktens framställning av vår kunskap han ville slå ett slag för.
Postmodernismen får skulden för väldigt mycket som är fel i vår tid. Den antas vara ansvarig för alltifrån den havererade svenska skolan till kulturrelativismens destruktivitet, och den allmänna känslan av att alla våra värden är tomma och sanningen bara en konstruktion som tjänar den som råkar ha makten. En del av de här anklagelserna kan till en viss gräns stämma, men det är inte bara på grund av postmodernismen, denna svårfångade teoribildning eller ideologi eller vad det nu är, utan redan den ofta hyllade upplysningens ideal bidrar till att underminera den tvärsäkerhet som rådde på den tid då heliga Guds bud angav gränserna för vad som var rätt och riktigt.