”Det var lögnen som tog mig ut därifrån”
Under våren blir dramatikern Stina Oscarson tvångsintagen på en psykiatrisk avdelning till följd av sin anorexi. När hon kommer ut fem veckor senare försöker hon förstå det som skett och skriver ett brev till Maria Ludvigsson, ledarskribent på SvD, med frågan: Är det rätt att mot en vuxen människas vilja låsa in henne för att ge henne vård? Detta är deras brevkorrespondens.
Bästa Maria,
Vi känner inte varandra trots att vi skriver för samma tidning. Mellan ledarredaktion och kulturdel är det ju ofta vattentäta skott. Nåväl. Orsaken till att jag skriver är att jag har en fråga som jag känner ett akut behov av att diskutera. Att jag vänder mig till just dig handlar nog mer om intuition än om ett genomtänkt beslut. Jag läste en text du skrev för ett tag sedan som handlade om politikens gränser och gällde regeringens förslag att det ska bli straffbart att uppmana andra till självmord. Du skrev att det är ”andra värden och drivkrafter än lagtext som styr i situationer där människor slits sönder av ångest” och att ”den moraliska instinkten som leder oss att förhindra en annan människa att skada sig tränas bara mellanmänskligt”. Vidare skrev du att ”politik inte är mellanmänskligt utan vertikalt”. Dessa ord var exakt vad jag behövde i den stunden och den fråga jag vill ställa dig tangerar detta ämne. Jag undrar om du anser att det någonsin kan vara rätt att mot en vuxen människas vilja låsa in henne för att ge henne vård. Alltså om tvångsvård någonsin kan vara berättigat.