Hugo Rehnberg:Hur skapar man ett perfekt team?

Trots att jag varit vd under en kort period har jag aldrig reflekterat särskilt mycket över hur man uppnår bra gruppdynamik (möjligen är det en förklaring till att sejouren blev så kortvarig …).

För mig har det gått bäst i grupper där vi haft kul. Den i särklass sämsta gruppdynamiken uppstod med ett gäng framgångsrika killar i min egen ålder. Vi skulle dra igång ett nytt bolag och ägnade veckor åt förtäckt penismätning. Timme efter timme av skryt och hätska diskussioner om vem som skulle vara chef. Ingen vågade kläcka några vilda idéer i rädslan över att visa sig okunnig. Så småningom rann allt ut i sanden.

På Google – som sällan lämnar något åt slumpen – tar man ämnet på på stort allvar. Under fem års tid lät man analysera olika Googleteam för att begripa hur man höjer den kollektiva intelligensen och inte tvärtom.

Hur ofta lunchar folk ihop? Ses kollegorna utanför jobbet? Har de liknande hobbys? Stämmer devisen att eliten trivs med eliten och bör man placera tystlåtna i samma team för att de ska våga kliva ur sina skal?

Initialt hade de förtvinat svårt att se några tydliga mönster. Vissa av toppteamen gillade vilda diskussioner medan andra undvek konflikter som pesten. Det fanns inte heller någon röd tråd i individsammansättningen eller i arbetsinsatsfördelningen: i vissa stjärngrupper jobbade folk lika mycket medan andra hade arbetshästar som tog oproportionerligt mycket ansvar.

Efter fem år föll polletten ner. Det handlade om hur människorna behandlade varandra inom kollektivet. Allt kokade ner till två avgörande normer.

Det ena var att samtliga i stjärngrupperna pratade ungefär lika mycket. Det fanns en oräddhet för att göra sin röst hörd. (Grupper med syrestjälande gaphalsar presterade däremot sämre än genomsnittet).

Det andra var en var en sorts social känslighet inom teamet. Man märkte snabbt om en kollega var orolig eller olycklig – och man respekterade varandras humörsvängningar. I stjärnkollektiven var man öppna om sina privatliv, ingen gillade idén om ett ”work face”, där man lämnade kvar delar av personligheten hemma.

Det kan låta vansinnigt att ägna fem år och spendera en mindre förmögenhet för att komma fram till något som egentligen är sunt förnuft. Men jag misstänker att det var värt varenda dollar.