Allt är Spaniens fel

Det är alltid skönt att ha något att skylla på. Att slippa ta ansvar och komma undan. Jag skyller allt på Spanien. Men komma undan, det lär jag inte göra. Jag skriver ju här, min första krönika för Svenska Dagbladet, och jag skriver den på grund av Spanien.

Det var där allting började. De första trevande stegen mot vinlyckan. Tanken var att lära sig spanska, på en språkskola i Barcelona. Ni som har varit i Barcelona vet att det är staden som har allt. Kulturen, stränderna, solen, maten – för att inte tala om barerna och klubbarna.

Studier blev det. Spanskan finns kvar inom mig, rätt långt där inne. Detta var mer än tjugo år sedan. Men det blev också djupa studier i stadens frodiga nattliv. Man ska ta seden dit man kommer har jag hört.

Det var där och då vinet upptäcktes. Med stapplande och försiktiga steg mot ett litet glas rött tillsammans med en tapas på tandpetare. Vin hade jag knappt provat innan. Jag var 20 år gammal. Nyfiken, receptiv och lycklig över att få vara på en sådan vacker plats. Språket fastnade. Som så mycket annat under den där tremånadersperioden som blev ett år totalt.

Vinet fastnade onekligen. En av de första kärlekarna hette Don Simon. Fint ska det vara. Don Simon kom i så många färger och skepnader dessutom. Och vilken valuta sen! Don Simon Vinto Tinto fanns liksom överallt. I matbutiken, kiosken och inte minst på macken runt hörnan. Vår mack låg ett stenkast från studenthemmet och hade öppet dygnet runt. Tänk så praktiskt. Ni förstår hur exotiskt det var. Att kunna gå och köpa en tetra av bäste Don Simon alla tider på dygnet. För likt New York är Barcelona staden som aldrig sover. När en nattklubb stänger tar en annan vid. Då är det bra att ha en mack i närheten.

Don Simon var dessutom prisvärd som det heter. En liter kostade kanske en euro. Investeringen räckte på den tiden. En tid som på många sätt var så mycket enklare. Vino Tinto, Vino Blanco och även Don Simons sötsaftiga Sangria slank ner och uppfyllde sitt syfte.

Jag njuter fortfarande spanskt, mer än gärna, men jag ska erkänna att Don Simon har lämnat byggnaden och mina vinglas. Steget efter Don var faktiskt relativt stort. Det var dags att erövra Rioja. Trots mina nybörjarkunskaper var det ett namn som jag ändå förknippade med vin. Mer vino tinto alltså.

En flaska Rioja kostade några euro till. Vinbudgeten hoppade upp till både tre och fem euro ibland. Men plötsligt var smakupplevelsen så mycket större. Och flaskorna vackert iklädda gyllene guldtrådar. Marknadsföring av bästa sort. Några år senare berättade en producent att man försökte ta bort trådarna. De kostade onödigt mycket och var dessutom ett onödigt arbete. Försöket gick sådär. Tråden försvann i takt med dalande försäljningssiffror. Trådarna kom tillbaka. Alla vill väl ha guldkant på sina vinupplevelser. Jag med. Tråd eller ej. Spanien försätter att ha en säker plats i mitt vinhjärta.

Allt är Spaniens fel. Jag skyller ifrån mig. Samtidigt som jag säger tack. Muchas gracias. Moltes gràcies.

Missa inte att prenumerera på nyhetsbrevet från SvD Vin & Mat där vi varje vecka tipsar om spännande viner och härliga recept.