En ständig sekreterare värd att återvända till
Han var en av det sena 1900-talets intellektuella förgrundsgestalter, läkaren, författaren och akademiledamoten Lars Gyllensten som förenade klassisk bildning med samhällsengagemang. Efter sin död har han dock börjat falla i glömska, vilket Thure Stenström vill råda bot på genom en ny biografi.
Lars Gyllensten har jag sett med mina egna ögon – på Geijerjubileum i Uppsala 1983, när den gamle polyhistorn fyllde 200 år och jag själv var mycket ung. Jubelseminariet var fyllt av stora namn, och själv hade jag plockats in som någon sorts hjälpreda för att dela ut deltagarfoldrar. Gyllensten var då en uppburen författare, som länge arbetat som läkare och medicinsk forskare, men som övergått till skrivande på heltid. Sedan 1977 var han Svenska Akademiens ständige sekreterare. Nu stod han ett ögonblick tyst framför mig och högen med namnetiketter, som om han väntade sig att bli igenkänd. Många litterära ansikten fanns på min mentala idoltavla, men Svenska Akademiens ständige sekreterare hade ännu inte hamnat där. Han var inte heller särskilt lång, och erfarenheten har numera lärt mig att känt folk förväntas vara högväxta. Sedan, under seminariet, satt jag bakom honom och noterade hur han under de mera långsamma föredragen roade sig med att stilla vifta på öronen. Det vann mitt hjärta, och efter läsning av hans oeuvre tejpade jag mentalt upp hans porträtt på tavlan. Vad jag kan minnas träffade jag honom aldrig igen.