RecensionTeater
Med dårens envishet hävdar Klata konstens frihet
Den polske regissören Jan Klata låter mentalsjukhuset i Peter Weiss drama bli en kollageartad bild med växlande betydelser. Här refereras till uppluckrad demokrati och totalitära regimer.
Peter Weiss berömda pjäs ”Mordet på Marat” (1964) utspelar sig på mentalsjukhuset Charenton år 1808. Där iscensätter patienterna en pjäs om händelserna kring mordet på den franske revolutionsledaren Jean Paul Marat, skriven av patienten Markis de Sade. Weiss lär ha motiverat valet att förlägga ramhandlingen till ett mentalsjukhus med orden att bland dårar är man fri. Både i pjäsen och i polske prisbelönte regissören Jan Klatas uppsättning på Göteborgs stadsteater är det en sanning med modifikation.
I Klatas multimediala kollage blir mentalsjukhuset en bild med växlande betydelser, som refererar till uppluckrad demokrati och totalitära regimer. Framför allt i dialogen mellan Jean Paul Marat (Johan Friberg) och Markis de Sade (Johan Gry) ställs frågor om resultatet av samhällsomvälvande frihetsansträngningar, civilisationen och människans natur.